POLISHUNDEN AREK

Arek här igen! Kul att ni läser om våra äventyr, om ni nu gör det. Hoppas i alla fall att ni följer vårt arbete och träning lite då och då för annars skulle det vara lite segt att skriva om våra vardagssysslor. Husse och jag har ju kört igång efter semestern och det har rullat på rätt bra. Sista nattpasset så hade husse på känn att vi skulle få jobba på den norra sidan av den stora staden. Husse avskyr den delen av länet och brukar kalla den för "norra helvetet". Vet inte varför för det händer nog lika mycket där som på den södra sidan.

Det husse avskyr mest med den sidan är att det alltid kommer ett jobb i slutet av nattpasset. När man är som tröttast. Det jobbet är alltid långt bort så möjligheterna till att håva ín en fånge brukar vara begränsad. Mycket riktigt så fick vi köra på norra sidan och husse försökte hålla god min mot övriga turlaget. Dom vet dock har barnsligt grinig han blir. Husse brukar försöka lura någon annan att jobba i norra helvetet, men det brukar väl inte gå så där jättebra....

En gång på fem år har husse lyckats tjata sig tillbaka till den södra delen.

På nattpasset så var det ju så klart tvärdött. Inga jobb där jag kunde använda mina sinnen och inga vidare jobb där husse kunde glänsa med sina kunskaper. (som är rätt så begränsade...) Men, som vanligt, kl 05.40, så kom det förbannade jobbet långt upp i norr. En försvunnen självmordsbenägen man hade skuttat rakt ut i skogen på fyllan. Husse torkade tröttheten ur ögonon och började köra mot glesbygden. Snittfarten låg på ca 200 km/h och efter ett tag började jag undra varför husse inte skulle bromsa ned. Det visade sig att surgubben glömt exakt var denna stad i glesbygden låg varvid vi kom insladdande där med full gas. Som tur var fick husse stopp på ekipaget om mumlade samtidigt något om att man måste ha byggt ut centrumdelen, för den hade aldrig legat där förut... Visst!!!!

Väl där så visade det sig att mannen skuttat till skogs ca 3 timmar innan vi kommit dit vilket gav honom ett hyfsat försprång. Jag fick dock ett fint spårupptag som ledde ut i skog, ängar, grusvägar och fält. Husse var glad och trodde med säkerhet att vi snart skulle hitta denna ledsna människa. Efter några km spårande så meddelade man att den försvunne var hittad vid liv. Han var då ca 500 meter ifrån där vi nu var. Synd att inte vi fick hitta honom så att grinollen i linan där bak fick bli glad igen. Husse var ändå väldigt upprymd och mumlade något om att det var tack vare vårat spår och riktningsbestämmelse som mannen kunde hittas. Visst!!!

På kvällspasset sedan så var husse laddad igen. Han skulle jaga allt och alla och mina egenskaper skulle användas. Annars fick det vara nog. Det började med två ungdomar utan hjälm på en moped. Husse bestämde sig för att den mopeden måste vara stulen. Ungdomarna var inte sena att försvinna, men husse kände sig listig. Han följde dom på håll, utan att jaga dem, och till slut vek chipparna ut i skogen. Vad är hunden och förarens hemmaplan? Jo skogen så klart! Husse ålade ut mig och jag ville göra honom tillfreds. Jag sprang i vindtunneln, upp för en lång backe, och plötsligt kände jag mänsklig vittring i min nos. Jag skuttade en bit ut i skogen och vem låg där och väntade? Jo mopedföraren och den fina mopeden.

Husse blev glad och mopedisten ledsen. Det slutade med att mopedföraren fick dyra, dyra böter med sig hem för alla felbeteenden han gjort. Husse var nöjd eftersom det var jag som hittat föraren. Allt annat hade inte räknats....

Strax efter var det dags att åka långt, långt söderut för att jaga båttjuvar. Det visade sig att tjuvarna blivit skrämda, hoppat av båten mitt i sjön och simmat till andra sidan. Där skuttade man upp i skogen. Husse fick med sig en ljushårig poliskvinna och vi satte igång att spåra. Spåret gick rakt upp för en lång uppförslöpa. Den ljushåriga ville plötsligt att vi skulle stanna så att hon kunde telefonera. Husse blev överraskad över tilltaget och stannade först till. Sedan vinkade han irriterat till henne att hon skulle komma. Sen såg man hur grinolle vaknade till och han kommenderade mig att ösa på. Sen var hon borta....

Spåret fortsatte i tuff terräng i någon km. Där kände jag mänsklig vittring och bestämde mig för att kolla upp vem det var. Då jag kom upp för ett berg så visste jag att vi var mycket nära. Väl i skogen, på en sten, satt en polis! Husse blev nu riktigt riktigt irriterad och började att skälla ut den stackars polismannen. Men allsköns svordomar undrade grinolle vad denna polis gjorde i skogen när dom visste att polishunden skulle komma dit... Den lilla polismannen på stenen stammade fram att han inte gått i spåret, men grinolle lyssnade dåligt. Han skällde och skällde på den späda polismannen och tvingade honom att följa med i spåret för att visa var han gått. Detta för att undvika att vi skulle spåra honom i stället för båttjuvarna.

Jag orkade inte höra på husse utan jag gick tillbaka en bit och fortsatte spåra efter båttjuvarna. Husse sprang efter och malde på om att polismannen var näst intill oduglig. Plötsligt är vi ifatt tjuvarna och husse byter skepnad. Plötsligt var alla kompisar och nu skulle här fångas tjuvar. Han anropade tjuvarna och dessa stannade omedelbart till och började att krama varandra!!!!  Husse såg lite konfunderat ut då vi kom fram. Det visade sig vara två 14 åriga flickor, dyngblöta och frusna som nu stod och grät och kramade varandra. Sminket rann längs kinderna och ångern var stor... Det visade sig att dessa stortjuvar varit vilsna och hungriga och nu bestämt sig för att låna en båt för att ta sig hem....

Nu fick man åka polisbil hem istället....

Husse fick börja svansa runt bland poliserna och be om ursäkt för sitt griniga beteende. Han är för patetisk.....

Arek

En liten reflektion från en fyrbent varelse med extremt liten hjärna: Husse är ett barn! Har varit en ganska lugn arbetsperiod så jag har haft lite tid att reflektera och analysera husse. Sammanfattningen får bli att han är extremt hyperaktiv men med ett barns intellekt. Några exempel på saker som hänt denna vecka är till exempel då hela familjen befann sig hemma i vardagsrummet. Stora sonen, 12 år, läste sportbilagan, lilla sonen, som är 10 år, läste kvällstidningen. Husse då! När jag flyttade nospartiet åt hans håll så låg han och tittade på en ungdomsserie från High-School i USA. Det handlar om barn i 15 års åldern och om deras skolmiljö..... Han låg med ett flin på läpparna och var helt inne i ungdomsvärlden. Allt medans barnen läste om verklighetens händelser med allt vad det innebär...

Sen skulle husse spela golf igen. Han tror alltid att han ska vinna och denna gång skulle kamraten Mr T och sambon få stryk. Husse var på bra humör fram tills första hålets första slag. Det slaget flög hela 30 meter.... Slag nummer två gick snett bakåt.... Slag nummer tre hamnade i en sandbunker..... Redan hör började husse bli lite oharmonisk.

Hål nummer två: Slag nummer 1 for ca 20 meter. Enligt reglerna skulle dessa dåliga slag straffas med att husse skulle få bjuda på öl. Slag nummer två for rakt ut i skogen och det var nu det brast för barnet.... Husse tog sin finaste klubba och gjorde om det till spjut. Efter ett kast, som var lite längre än hans golfslag, så hämtade han upp klubban för att göra ett nytt försök. När även detta slag gick åt pipan så vände husse sig om och började att lämna golfbanan. Efter två hål!!!

De andra försökte stoppa honom, men husse är envis. Efter en liten promenad så hade ändå husses lilla hjärna vridits i rätt läge varvid han kom lommandes tillbaka igen. Husses enda regel nu var att ingen fick prata med honom.... Kul o spela golf med honom va?

Husses slagserie på de fem första hålen blev: 7, 8, 9, 10, 9...... Som tur var körde man bara 9 hålsbanan annars hade nog husse slagit banans rekord. I flest slag/hål. Det sista jag hörde var att husse skulle sluta med golf och att banditerna skulle få sota för hans spel under kommande nattpass.

När vi så på kvällen fick åka till jobbet så var vi laddade båda två. Vi hade jobb hela tiden, men husses otur bara fortsatte. Vi var hela tiden på helt fel ställe när jobben kom ut. Oftast hade vi mellan 20-30 minuters framkörning innan vi ens kom fram till platsen där tjuven sprungit ifrån. Även en som är halvt lam hinner ju en bra bit på 30 minuter. Och inte nog med det: Vid ett ställe så var det inbrott i villa. Två gärningsmän fanns kvar och en lyckades farbror blå fånga på platsen. Man var helt säker på att den andra var inne i villan varvid jag och Husse skulle söka igenom den. Jag försökte tala om för husse direkt vi kom in att det inte fanns någon kvar där. Det kändes direkt på vittringen att man redan lämnat, men barnet husse envisades med att vi skulle leta igenom varenda liten låda i jakt på fantasitjuven. Jag lät honom hållas och efter ett längre tag kunde vi äntligen gå ut för att söka spår.

Jag hittade ett spår direkt och drog iväg. Rakt över tomten, genom att par buskar och ut på en annan tomt. Därefter vidare på vägarna i en ordentlig vända. Därefter ända fram till polisbilarna, fram till villan igen och därefter igenom buskarna på ett annat ställe. Efter hopp och skutt så var vi åter framme vid samma villa som vi först kommit till. Där stod nu en man i kalsonger och t-shirt..... Det visade sig att vi spårat två varv efter den nyfikna grannen. TACK FÖR DET!

Nu var inte husse i harmoni. Med rätta kanske då han nyss frågat grannen om denne hade varit ute och gått något. Denne svarade då att han ej varit ute. Då hunden visade på annat så föll han till föga och berättade om sin vandring i grannskapet. Vi gick tillbaka till brottsplatsen, men nu hade värdefull tid gått till spillo. Detta plus att jag var lite trött efter allt onödigt spårande. Jag kände i alla fall ett nytt spår som vek av över tomten och vidare över ett staket. Vi följde detta spår över en hel del hinder, staket parkeringar och villagator. Till slut var jag lite för trött för att orka varvid bandit nummer två tyvärr kom undan. Hade vi inte haft så mycket strul i början så tror jag att vi tagit nummer två till slut.

Natten fortsatte på samma sätt och nu var husse uppgiven. Han vill alltid ta tjuvar. Dels för att han tycker att tjuvarna skall till finkan samt att han vill visa alla på jobbet hur duktig jag är. Husse tycker att jag är bästa polishunden i hela sverige och han vill att alla ska veta det. I all sin uppgivenhet så började vi att åka mot stationen. Vi var långt på södra sidan då man ropade ut att man behövde hund långt upp på den norra sidan om staden. Barnet husse morrade över att det skulle ta väldigt lång tid att ta sig dit, men började ändå att köra mot banditerna.... När vi väl kom till världens ände (norra sidan) så hade det gått ca 45 minuter sedan poliserna där blivit frånsprungna av tre biltjuvar.

Husse försökte visa gott humör och tog ut mig för att sela på spårgrejorna. Redan när jag kom ut så kände jag att banditerna var väldans nära. Även husse verkade förstå det på mitt beteende varvid vi satte av i galopp längs med gångvägarna. Efter bara 200 meter kom vi fram till ett hus som jag rundade. Jag kände så väl att någon fanns gömd där, men jag kunde inte riktigt säga var. Jag ville tala om detta för husse och gjorde det genom att skälla och kasta mig mot ett staket. Husse förstod, men såg inget han heller. Vi stod och diskuterade lite och husse sade åt mig att göra som jag ville. Jag började då att gräva mig under staketet och då såg vi att på andra sidan fanns en husvagn. Och under husvagnen stack ett par skor fram......

Husse grattade mig hjärtligt och jag försökte belöna mig själv med ett litet bett i banditen. Husse stoppade mig och banditen var tacksam för det. Alla banditer är inte smarta. Då jag försökte äta upp nummer ett så vart nummer 2 o 3 nyfikna. Dessa hade klättrat upp på ett tak, menvar nu så nyfikna över vad som hände att dom kände sig tvungna att titta fram för att se.... Så var dom gripna också.... Efter detta så ville poliserna att vi skulle bevisa att banditerna sprungit från den stulna bilen och fram till den plats där dom senast setts.

Spåret var långt och klurigt samt ca 1 timme gammalt. Ändock löste jag detta utan större problem och husse var på mycket gott humör. Som sagt! Ge barnet godis, så blir barnet på gott humör. Detta gäller husse i allra högsta grad....

Ha nu en fortsatt bra vecka!

Gammelgeten Arek 

Nu är det bara timmar kvar tills gammelgeten och jag träder i tjänst igen. Skall bli riktigt skönt och sambon säger samma sak. Sambon vill påpeka att jag blir grinig och sur när jag varit ledig för länge. Hon nämnde för någon vecka sedan att det var helt okay om jag avbröt semestern och började jobba tidigare!!! Skönt att vara omtyckt hemma....

Jag var ju lite orolig över att räkmackan tvärstannat och att Arek spårade riktigt uselt i skog. Slarvade i vinklar och verkade mer intresserad av att följa upp andra dofter och intryck. Tog därför hjälp i veckan och då av en arbetande kollega. Denne fick lägga ett skogsspår med små apporter och flera knepiga vinklar. Liggtiden skulle bli två timmar för att det skulle bli så likt ett tjänstespår som möjligt. Det enda som skiljde var att längden  nu bara var ca 700 meter.

Platsen för spåret var långt, långt ute i skogen. Vi följde en skogsväg rakt ut i ingemansland för att vara säkra på att vara ensamma. Detta för att få så lite störningar som möjligt. De första 1.5 timmarna så lade vi lite spår till några nya polishundar. Därefter åkte vi iväg för att rasta hundarna. Då vi kom tillbaka för att ta spåret, ca 30 minuter efter det att vi lämnat, så har det otroliga hänt. Igen kanske man ska säga!

Plötsligt och som från ingenstans så hade hela den lokala brukshundsklubben dykt upp. Där stod flera bilar parkerade och då lastade med hundar som ylade. Det enda som saknades var människor och det var inte så svårt att lista ut vad dom gjorde... Självklart lade dom spår på samma ställe där vi lagt spår..... Spontant ville jag utbrista diverse svordomar, men kom snabbt på att det knappast skulle hjälpa till...

Eftersom Arek är en sådan duktig och rutinerad tjänstehund så bestämde jag mig för att köra spåret ändå. Arek var laddad som en Duracellkanin och for ut i skogen. Han tog spåret på en gång, men redan efter 50 meter så började han vinda med sin stora nos ut mot stora skogen. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det var brukshundsklubbens spårläggare han kände, men efter lite koncentrationsövningar så körde han på i spåret igen.

Och som han spårade! Arek for iväg i mycket hög fart, men ändock mycket noggrant. Han hittade två små, små nycklar hur lätt som helst, klarade vinklarna utmärkt och körde på i så hög fart att jag knappt kunde hålla emot. Plötsligt stod hon där! Brukshundsklubbens lilla spårläggare kom rakt in i vårt spår. Det visade sig vara en mycket glad kvinna och hon verkade uppskatta mötet i skogen. Hon tyckte det var alldeles utmärkt att gammelgeten fick lite störning i spåret. Därefter fortsatte hon glatt lägga ut sina korvbitar på marken. Vi tackade för att hon stod still då vi passerade, men inne i huvudet passerade en kort tanke om hur hon transporterades till en annan planet med hjälp av Hundenhetens rymdstyrka.... Det är helt otroligt hur en hel kennelklan kan dyka upp mitt i vilda skogen och då lägga spår på exakt samma ställe där vi lagt spår....

Nu gick spåret så himla bra ändå så humöret var ändå på topp. Spårläggaren från polisen hängde med i bakvattnet och tillsammans kunde vi se hur Arek lade sig ned och markerade på en stor apport. Spårläggaren såg mycket fundersam ut då han ej mindes att han lagt ut något föremål där. Då vi tittade närmare så såg vi att det var en polisbatong som låg där!!! Det visade sig att spårläggaren tappat sin batong då han lade spåret. Han blev nu mycket glad att den återfanns... Tack Arek!

Då spåret gått som väldans bra så var jag på mycket bra humör. Min sammanfattning av spårproblemet får bli att geten är rätt less på att spåra "husses spår". Han vet ju att jag ändå ligger precis bakom honom i spåret, så det blir väl måttligt intressant. Antar jag!

Nu är som sagt semestern slut och vi börjar att jobba i morgon. Idag har vi kört lite motivationshöjande spår med mycket byteslek. Arek gillar det. För att väga upp denna lek så har jag även lagt koncentrationshöjande saksöks/spårupptagsrutor. Dessa lade jag ut på en grusplan intill ett ödehus. Jag trodde i allefall att det var ödehus, men det visade sig att jag hade kraftigt fel. Då jag stod utanför entrén till huset och gick och stampade upp en liten ruta så ser man ju lite knepig ut. Man går bakåt, framåt och åt sidan i en liten ruta. Från en utomståendes håll så skulle jag vilja beskriva det som om ett psykfall som vankar runt i sin egna lilla värld.

När jag gick där så visade det sig att jag inte var ensam. Då jag klev ur min lilla ruta och vände mig om så stod två äldre personer och betraktade mig fundersamt. Jag försökte förklara att jag lade spår till en hund och lade ned en liten nyckel på marken som skulle förstärka min berättelse. Det visade sig att jag var vid gamlingarnas förråd och av deras ansiktsutryck att döma, så trodde dom mig inte....

För att det ska bli riktigt bra övningar för hunden så får man väl ta att man ser lite nördig ut....

Husse

Nu orkar vi inte vila längre.... - Denna vecka har vi dragit igång motorerna på Arek igen. Han har haft det lite för bra och då lite för länge. Tack vare hans skador så ligger vi efter lite med den fysiska träningen, så tanken var att vi denna vecka skulle ta tag lite i den biten. Försiktig uppbyggnad är ju en bra inledning och då för att inte knäcka geten på en gång. Jag bestämde mig för att vi skulle springa 2.3 km spåret och då med tanken att det skulle vara en lagom start då han ligger efter med träningen. Jag klädde upp mig i fina shorts och tog mina snabbaste skor. Väl ute på motionsspåret så kändes allt bra och Arek började med att skälla hej vilt i glädjerus.

Det visade sig att geten inte hade några som helst problem med motionsspåret. Däremot husse hade ett lite sämre löpsteg än vad som var tänkt. Lutningen på spåret visade sig vara jämnlikt med en slalombacke och så höll det på i ca 1.5 km. När vi nådde målet så var Arek lika pigg som när vi började medans jag mer och mer förstod att det var jag själv som behövde byggas upp.

Samma vända dagen efter och med samma resultat. Som straff för mig själv så har jag fått cykla ett par mil på kvällarna medans geten har fått ligga hemma och myst nedanför soffan. Den tredje dagen blev som en vilodag, men idag är det dags igen. Jag fasar för den där j---vla löpningen, men allt för geten....

Dagen till ära så har vi även dragit igång lite hundträning. Då vi fortfarande har semester så passade vi på att träffa mitt arbetslag som jobbade för dagen. Areks kompis, polishunden Kurre, var där och vi började med att träna spår i tätort. Vi lade lite spår i bostadsområdena och fick gott om störningar då det var massa barn och vuxna som for runt och lekte sommarlov.

För Kurre gick det väl sådär. Han var lite splittrad och tyckte mest det var kul med barnen. Gammelgeten Arek däremot var som besatt. Han spårade gudomligt bra och det enda problemet var att själv hänga med. Jag tror han längtar till jobbet. Vi fortsatte med lite saksök och det var länge sedan det gått så bra som idag. Det gäller att sluta på topp så vi åt lunch med efterrätt innan vi drog tillbaka till vår sköna tomt. Här fick geten leka med sin fina boll igen.

Jag gillar att tävla. Ibland saknar jag omdömde. Igår var en sån dag. Jag kan inte spela golf, men utmanade ändå en som har väldigt lågt handikapp. (13.5 hcp) Jag trodde att jag skulle vinna, men man kan väl säga att det gick sisodär.... Efter 9 hål låg jag 16 slag efter... Då hade jag fått låna ihop nya bollar eftersom de flesta av mina låg dolda i skogen. Men som en blixt från klar himmel så kom sambon tillsammans med Arek för att titta på toppmatchen.

Arek är ju inte så lätt att ha med på evenemang vilket fick till följd att motståndarens spel fullkomligt rasade samman. Arek puffade till bollar, tröck ned dem i marken, skällde då motståndaren skulle göra utslag samt snodde hans skydd för klubborna. Tack vare denna härliga störning så vände matchen till min fördel. Dock inte tillräckligt, men väl så pass att jag kunde lämna banan med äran i behåll. Tack Arek!

I morgon kör vi vidare med träningen och tanken är att vi skall köra lite personsök samt konditionsträning. Ha nu en fortsatt trevlig sommar!

Husse