POLISHUNDEN AREK

Arek här igen! Kul att ni läser om våra äventyr, om ni nu gör det. Hoppas i alla fall att ni följer vårt arbete och träning lite då och då för annars skulle det vara lite segt att skriva om våra vardagssysslor. Husse och jag har ju kört igång efter semestern och det har rullat på rätt bra. Sista nattpasset så hade husse på känn att vi skulle få jobba på den norra sidan av den stora staden. Husse avskyr den delen av länet och brukar kalla den för "norra helvetet". Vet inte varför för det händer nog lika mycket där som på den södra sidan.

Det husse avskyr mest med den sidan är att det alltid kommer ett jobb i slutet av nattpasset. När man är som tröttast. Det jobbet är alltid långt bort så möjligheterna till att håva ín en fånge brukar vara begränsad. Mycket riktigt så fick vi köra på norra sidan och husse försökte hålla god min mot övriga turlaget. Dom vet dock har barnsligt grinig han blir. Husse brukar försöka lura någon annan att jobba i norra helvetet, men det brukar väl inte gå så där jättebra....

En gång på fem år har husse lyckats tjata sig tillbaka till den södra delen.

På nattpasset så var det ju så klart tvärdött. Inga jobb där jag kunde använda mina sinnen och inga vidare jobb där husse kunde glänsa med sina kunskaper. (som är rätt så begränsade...) Men, som vanligt, kl 05.40, så kom det förbannade jobbet långt upp i norr. En försvunnen självmordsbenägen man hade skuttat rakt ut i skogen på fyllan. Husse torkade tröttheten ur ögonon och började köra mot glesbygden. Snittfarten låg på ca 200 km/h och efter ett tag började jag undra varför husse inte skulle bromsa ned. Det visade sig att surgubben glömt exakt var denna stad i glesbygden låg varvid vi kom insladdande där med full gas. Som tur var fick husse stopp på ekipaget om mumlade samtidigt något om att man måste ha byggt ut centrumdelen, för den hade aldrig legat där förut... Visst!!!!

Väl där så visade det sig att mannen skuttat till skogs ca 3 timmar innan vi kommit dit vilket gav honom ett hyfsat försprång. Jag fick dock ett fint spårupptag som ledde ut i skog, ängar, grusvägar och fält. Husse var glad och trodde med säkerhet att vi snart skulle hitta denna ledsna människa. Efter några km spårande så meddelade man att den försvunne var hittad vid liv. Han var då ca 500 meter ifrån där vi nu var. Synd att inte vi fick hitta honom så att grinollen i linan där bak fick bli glad igen. Husse var ändå väldigt upprymd och mumlade något om att det var tack vare vårat spår och riktningsbestämmelse som mannen kunde hittas. Visst!!!

På kvällspasset sedan så var husse laddad igen. Han skulle jaga allt och alla och mina egenskaper skulle användas. Annars fick det vara nog. Det började med två ungdomar utan hjälm på en moped. Husse bestämde sig för att den mopeden måste vara stulen. Ungdomarna var inte sena att försvinna, men husse kände sig listig. Han följde dom på håll, utan att jaga dem, och till slut vek chipparna ut i skogen. Vad är hunden och förarens hemmaplan? Jo skogen så klart! Husse ålade ut mig och jag ville göra honom tillfreds. Jag sprang i vindtunneln, upp för en lång backe, och plötsligt kände jag mänsklig vittring i min nos. Jag skuttade en bit ut i skogen och vem låg där och väntade? Jo mopedföraren och den fina mopeden.

Husse blev glad och mopedisten ledsen. Det slutade med att mopedföraren fick dyra, dyra böter med sig hem för alla felbeteenden han gjort. Husse var nöjd eftersom det var jag som hittat föraren. Allt annat hade inte räknats....

Strax efter var det dags att åka långt, långt söderut för att jaga båttjuvar. Det visade sig att tjuvarna blivit skrämda, hoppat av båten mitt i sjön och simmat till andra sidan. Där skuttade man upp i skogen. Husse fick med sig en ljushårig poliskvinna och vi satte igång att spåra. Spåret gick rakt upp för en lång uppförslöpa. Den ljushåriga ville plötsligt att vi skulle stanna så att hon kunde telefonera. Husse blev överraskad över tilltaget och stannade först till. Sedan vinkade han irriterat till henne att hon skulle komma. Sen såg man hur grinolle vaknade till och han kommenderade mig att ösa på. Sen var hon borta....

Spåret fortsatte i tuff terräng i någon km. Där kände jag mänsklig vittring och bestämde mig för att kolla upp vem det var. Då jag kom upp för ett berg så visste jag att vi var mycket nära. Väl i skogen, på en sten, satt en polis! Husse blev nu riktigt riktigt irriterad och började att skälla ut den stackars polismannen. Men allsköns svordomar undrade grinolle vad denna polis gjorde i skogen när dom visste att polishunden skulle komma dit... Den lilla polismannen på stenen stammade fram att han inte gått i spåret, men grinolle lyssnade dåligt. Han skällde och skällde på den späda polismannen och tvingade honom att följa med i spåret för att visa var han gått. Detta för att undvika att vi skulle spåra honom i stället för båttjuvarna.

Jag orkade inte höra på husse utan jag gick tillbaka en bit och fortsatte spåra efter båttjuvarna. Husse sprang efter och malde på om att polismannen var näst intill oduglig. Plötsligt är vi ifatt tjuvarna och husse byter skepnad. Plötsligt var alla kompisar och nu skulle här fångas tjuvar. Han anropade tjuvarna och dessa stannade omedelbart till och började att krama varandra!!!!  Husse såg lite konfunderat ut då vi kom fram. Det visade sig vara två 14 åriga flickor, dyngblöta och frusna som nu stod och grät och kramade varandra. Sminket rann längs kinderna och ångern var stor... Det visade sig att dessa stortjuvar varit vilsna och hungriga och nu bestämt sig för att låna en båt för att ta sig hem....

Nu fick man åka polisbil hem istället....

Husse fick börja svansa runt bland poliserna och be om ursäkt för sitt griniga beteende. Han är för patetisk.....

Arek