POLISHUNDEN AREK

Nu är det bara timmar kvar tills gammelgeten och jag träder i tjänst igen. Skall bli riktigt skönt och sambon säger samma sak. Sambon vill påpeka att jag blir grinig och sur när jag varit ledig för länge. Hon nämnde för någon vecka sedan att det var helt okay om jag avbröt semestern och började jobba tidigare!!! Skönt att vara omtyckt hemma....

Jag var ju lite orolig över att räkmackan tvärstannat och att Arek spårade riktigt uselt i skog. Slarvade i vinklar och verkade mer intresserad av att följa upp andra dofter och intryck. Tog därför hjälp i veckan och då av en arbetande kollega. Denne fick lägga ett skogsspår med små apporter och flera knepiga vinklar. Liggtiden skulle bli två timmar för att det skulle bli så likt ett tjänstespår som möjligt. Det enda som skiljde var att längden  nu bara var ca 700 meter.

Platsen för spåret var långt, långt ute i skogen. Vi följde en skogsväg rakt ut i ingemansland för att vara säkra på att vara ensamma. Detta för att få så lite störningar som möjligt. De första 1.5 timmarna så lade vi lite spår till några nya polishundar. Därefter åkte vi iväg för att rasta hundarna. Då vi kom tillbaka för att ta spåret, ca 30 minuter efter det att vi lämnat, så har det otroliga hänt. Igen kanske man ska säga!

Plötsligt och som från ingenstans så hade hela den lokala brukshundsklubben dykt upp. Där stod flera bilar parkerade och då lastade med hundar som ylade. Det enda som saknades var människor och det var inte så svårt att lista ut vad dom gjorde... Självklart lade dom spår på samma ställe där vi lagt spår..... Spontant ville jag utbrista diverse svordomar, men kom snabbt på att det knappast skulle hjälpa till...

Eftersom Arek är en sådan duktig och rutinerad tjänstehund så bestämde jag mig för att köra spåret ändå. Arek var laddad som en Duracellkanin och for ut i skogen. Han tog spåret på en gång, men redan efter 50 meter så började han vinda med sin stora nos ut mot stora skogen. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det var brukshundsklubbens spårläggare han kände, men efter lite koncentrationsövningar så körde han på i spåret igen.

Och som han spårade! Arek for iväg i mycket hög fart, men ändock mycket noggrant. Han hittade två små, små nycklar hur lätt som helst, klarade vinklarna utmärkt och körde på i så hög fart att jag knappt kunde hålla emot. Plötsligt stod hon där! Brukshundsklubbens lilla spårläggare kom rakt in i vårt spår. Det visade sig vara en mycket glad kvinna och hon verkade uppskatta mötet i skogen. Hon tyckte det var alldeles utmärkt att gammelgeten fick lite störning i spåret. Därefter fortsatte hon glatt lägga ut sina korvbitar på marken. Vi tackade för att hon stod still då vi passerade, men inne i huvudet passerade en kort tanke om hur hon transporterades till en annan planet med hjälp av Hundenhetens rymdstyrka.... Det är helt otroligt hur en hel kennelklan kan dyka upp mitt i vilda skogen och då lägga spår på exakt samma ställe där vi lagt spår....

Nu gick spåret så himla bra ändå så humöret var ändå på topp. Spårläggaren från polisen hängde med i bakvattnet och tillsammans kunde vi se hur Arek lade sig ned och markerade på en stor apport. Spårläggaren såg mycket fundersam ut då han ej mindes att han lagt ut något föremål där. Då vi tittade närmare så såg vi att det var en polisbatong som låg där!!! Det visade sig att spårläggaren tappat sin batong då han lade spåret. Han blev nu mycket glad att den återfanns... Tack Arek!

Då spåret gått som väldans bra så var jag på mycket bra humör. Min sammanfattning av spårproblemet får bli att geten är rätt less på att spåra "husses spår". Han vet ju att jag ändå ligger precis bakom honom i spåret, så det blir väl måttligt intressant. Antar jag!

Nu är som sagt semestern slut och vi börjar att jobba i morgon. Idag har vi kört lite motivationshöjande spår med mycket byteslek. Arek gillar det. För att väga upp denna lek så har jag även lagt koncentrationshöjande saksöks/spårupptagsrutor. Dessa lade jag ut på en grusplan intill ett ödehus. Jag trodde i allefall att det var ödehus, men det visade sig att jag hade kraftigt fel. Då jag stod utanför entrén till huset och gick och stampade upp en liten ruta så ser man ju lite knepig ut. Man går bakåt, framåt och åt sidan i en liten ruta. Från en utomståendes håll så skulle jag vilja beskriva det som om ett psykfall som vankar runt i sin egna lilla värld.

När jag gick där så visade det sig att jag inte var ensam. Då jag klev ur min lilla ruta och vände mig om så stod två äldre personer och betraktade mig fundersamt. Jag försökte förklara att jag lade spår till en hund och lade ned en liten nyckel på marken som skulle förstärka min berättelse. Det visade sig att jag var vid gamlingarnas förråd och av deras ansiktsutryck att döma, så trodde dom mig inte....

För att det ska bli riktigt bra övningar för hunden så får man väl ta att man ser lite nördig ut....

Husse