POLISHUNDEN AREK

Sportlov i fjällen vecka nio innebär ju i stort sett att Stora Stadens invånare förflyttar sig ett antal mil norrut och där lever vidare i sin lilla skyddade värld. Sett till utrustning och vilka typer av bilar man färdas i så kan nog en hel del av turisterna anses tillhöra lite av överklassen. Har gäller bara Peak, Fred Perry, Porsche Cayenne och Audi Q7. Varmkorv med bröd är väl inte den rätt som konsumeras mest i dessa kretsar, men som sagt: Alla är välkomna!

Även min gode vän Arek fick sig en dos av överklassens cynism. Under en av familjen zoo´s vandringar i den av överklassens invaderade byn, så observerades en yngre förmåga som gled runt i sin lilla värld. Trots att Gammelgeten stretade framåt med bestämda steg i sträckt koppel så verkade ynglingen oberörd. Med sitt trasiga gap och mörka päls så måste ändå Geten ha varit så nära en varglook-alike man kan komma, men mini-bratzen ignorerade detta totalt. Snedbenan från dom finare delarna av Stora Staden vaggade sakta, men bestämt rakt i riktning mot Geten. När konfrontationen var nära förestående så bräkte ynglingen ur sig följande med släpande tal:

"Vilken fin hund! - Är det en Chiwawa?"

Som tur är så har ju Arek sådana stora hårtufsar i öronen så hann verkade inte ta in den förolämpning som hoppat ur munnen på den av överklassens utsända talesmannen. Arek vaggade vidare i sin jakt på nedfallen mat o tikfläckar. Husse ämnade berätta för den lille vilken typ av ras Arek var samt om möjligt låta honom praoa på SKK kansli. Den lilla bratzen ignorerade dock totalt all kontakt utan gled bara vidare i sin lilla värld. Det var inget överlägset eller hånfullt det han sa utan bara mer ett klart konstaterande att klassindelning av hundraser inte var hans specialitet.

Grabben tyckte helt enkelt bara att hunden han nu mötte var fin och om nu slumpen slog in att det var just en Chiwawa så hade han ju slagit två flugor i en smäll. Kul var det i alla fall....

Må gott!

Husse

Sista passet innan semestern och då ett kvällspass. Eftersom det varit så lugnt sista tiden så förväntade Husse att så även skulle vara fallet denna kväll. Tog därför med mig vedyxarutrustning (innebandyklubba med tillbehör) för att om möjligt få köra ett pass i Gladiatorhallen på jobbet. Efter passet ångrade jag mig eftersom kroppen skrek om nåd. Denna match gick nog till historien som den våldsammaste på länge. Här ingick som alltid pungskotten, slagskotten där klubborna viner runt näsa och haka samt fasthållningar, tacklingar och armbågstacklingar. Dessa ingredienser ingår som sagt alltid, men denna gång kom även en liten överraskning. En utav klubbviftarna slog ett av sina bättre yxslag mot motspelarens kropp. Av kraften gick bladet av och flög som en boomerang runt hela banan i en ansenlig fart. Bladet passerade förbi Husses ansikte med ett avstånd av ca 30 cm och då hade flygturen ändå pågått i ca 20 meter.... Ingen blev knockad så det var bara att byta klubba och köra igen.

Efter chassivård, grabbiga ord och hånande av förlorande laget så var det dags att åka ut i verkligheten. Geten och jag hade byggt upp självförtroendet lite inför passet så vi var väldigt laddade för att ta i med hårdhanskarna. Efter ett par småjobb så ringde polisradion. Man ville ha hjälp med att förflytta en aggressiv Pitbull och ingen av dom andra poliserna vågade gå nära... Man hade tidigare försökt, men fått fly..... Eftersom vi jobbar på K9 unit så förväntas det att vi ska bli glada för dessa jobb och med glädje kasta oss in till besten, pussa denne och sedan glatt forsla in fyrbentingen i hundburen. Sanningen är att det gör lika ont att bli bitna för oss samt att jag gissar att det kan vara en liten trigger det där med att vi luktar hund redan när vi kommer.

Min gode vän, Arek, gjorde sitt bästa för att spetsa till situationen lite. Detta genom att kasta sig mot sin bur, skälla och gapa när han förstod uppdragets art. Ger mig f-n på att han gör det med flit för att Husse ska få ett par ytterligare fjärilar i magen när han offrar sina späda armar i jakten på ett lyckat uppdrag. Den farliga Pitbullen visade sig vara en feg rackare. Visade bara flyktbeteende och pinkade ned sig när Husse visade sitt nylle... Efter lite lassokastning så var uppdraget utfört och besten på väg mot den bur den skulle transporteras i. Min dörröppnare och medhjälpare, en polis i befälsställning, var stjärnan i showen. Höll på att skratta mig harmynt när jag såg hans dans för att komma undan den rädda Pitbullen. Om sträckan vi gick totalt var 40 meter så dansade nog han runt 400 meter för att undvika att bli biten.... Hans stora mustasch vibrerade i samma takt som hans ben rörde sig. Kul!!!!

Direkt efter det fick vi åka långt långt ut på landet. Här hade ett par tjuvar kört i diket och därefter flytt till fots. Husse och hans bisittare Arek, låg en timme efter när vi började spåra. Tänk er själva hur långt man hinner på en timme så förstår ni svårigheten i uppdraget. Man skall dock aldrig ge upp och var det någon som visade entusiasm så var det Schakalen. Efter bara ett par 100 meters spårning så kom dådkraftsprövning nummer ett. Havet! Busarna hade roat sig med att korsa en vik tillhörande stora Havet. När man hörde sången under isen så blev knäkänslan något svag måste jag erkänna. Vem ska dra upp Husse om Husse faller i? För den delen så skulle nog ingen hinna det heller eftersom all utrustning skulle göra att man sjönk som en sten....

Busjävlarna följde därefter vattenkanten och Arek spårade glatt efter. En km senare så vek spåret upp i vilda skogen och nu verkade Arek mer intensiv. Vi fick nu biträde av två poliser till och tanken var att dessa skulle biträda vid ett gripande. Nu blev det i stället så att konstaplaran fick sig ett härligt motionspass i skogen. Dom hade stora svårigheter att hänga med team Arek/Husse och vi fick vänta in dom ett antal gånger. När vi kom ut på ett större fält och sedan åter ut på isen så höll Arek så god fart att mina medhjälpare försvann.... Tänkte att jag skiter i dom och fortsatte spåra. Spåret kom sedan åter in i bebyggelse och fortsatte längs med villagatorna. När spåret sedan åter vek ut i skogen så visade det sig att mina avhankade medhjälpare haft god initiativkraft. Poliserna hade kapat en vanlig människas bil och då blivit skjutsade fram till den plats där vi stod. Kanon! Nu var vi samlade igen och drog iväg. Efter ca 1.5 timmars spårning så kom vi fram till en större väg. Här syntes det tydligt att banditerna blivit upphämtade i en bil och det innebar ju att vi var rätt så rökta....

Trots allt ett riktigt roligt spår. 90 minuters jogging över isar, berg, dalar och gator. I love my job!

Må gott!

Husse

Kiroprakotorns pengastinna men samtidigt oroliga grin förkunnade att behandlingen skulle kunna komma att ta tid! Kiropraktorn och dennes senige assistent visade oxå tydligt att företagets framtid samt vinterresan till Thailand var att anses som räddad på grund av Husses besök.... Kroppen som ställts framför de välutbildade yrkestorterarna var inte att leka med. De fel och brister som direkt kunde obseveras från deras vakna och granskande ögon var:

Sned rygg!
Plattfotad!
Överbett!
Haltande gång!
Svullen och ömmande högerhand!
Ljumskproblem!
Märken på insidan av knän, lår och vader. (såg ut som märken från en boll med hål i - typ bandyboll)

Ja! Sannerligen ingen vacker syn, men så illa att Husse var tvungen att besöka kiropraktorn var det väl inte. Husse och mattis gjorde sig nämligen en uflykt i går. Utflykten var till Örebro och planen var att med egna ögon se den hund som Husse nu skall ha på prov. Vi skulle bara titta eftersom familjen zoo under vecka 9 skall åka till fjällen för att leka i snön. Att då ta med en ny hund vore som att tigga om att slippa ha semester....

När vi for mot Örebro så hade Husse inga större förhoppningar på att det skulle vara den nya arvtagaren som stod där och väntade. Detta då Husse haft ett antal "vildhästar" på prov som visat sig vara tama som små kattungar. När vi väl var framme på den fina Brukshundsklubben så var det första vi mötte en liten Malenoisvalp. Pytteliten med ett varmt täcke över den späda kroppen. Puss! Puss! Kram! Kram! Det går ju inte att låta dom vara utan man måste bara gosa in sig i deras härliga valpnylle o leka en stund. Malenoisen visade sig vara en förtäckt Tyranosaurus Rex. En köttätare från Forntiden som nu tog ett jävla bett i Husse ömma högerhand. Här fanns det kamp, olydnad och det karaktäristiska "jag ska slita köttet från din arm". Husse skrek som en baby och mattis fick bända bort det lilla aset....Ville känga till den lilla otäckingen, men kom på att det ju var jag som gick fram för att hälsa samt att det nog inte hade varit ett bra "första intryck" hos den jag skulle träffa...

Något mör i kroppen så fick nu Husse träffa Areks tänkta arvtagare i stället. Här kan man säga att det fanns energi.... Hunden var ta mig f-n helt jävla vild. Bångstyrig och med en vilja att gå överallt utom i koppel och på väg. JätteSchäfern drog iväg med Husse på en promenad i skogen och det var inte jag som styrde..... Efter ett tag kunde vi få sådan kontakt att det var värt att leka lite. Efter lite snölek och kamp med en brandslang så stod alla ryggens diskar i snett läge. Trots detta så var Husses överbett till mun upphöjt i ett leende läge.

Detta då unghunden visade precis det som jag vill ha. Stor entusiasm, mycket energi och en stor stor dos av social kamplust. Husse var mycket glad när vi skulle lämna Örebro. Ägarinnan var inte glad eftersom hon hoppats att vi skulle ta med monstret på en gång. Hunden visade att han ville hänga med oss. Detta genom att på alla sätt man kan komma på - undvika att hoppa in i sin ägares bil. Hunden verkade tycka att Husse var rolig för han gjorde allt för att komma tillbaka o leka... En gång lyckades han smita ur bilen, men blev återförpassad igen.... Från bilen hörde man då hur den lilla baby´n grinade av sorg....

Sammanfattningsvis kan man väl säga att Husse kommer att få lägga många många timmar i dressyrhallen på denna hund. Inget negativt över det eftersom den lille visade sådana sidor att Husse fick gott hopp.... Nu ska Husse vila en vecka i fjällen och sedan kör vi i gång....

Tills dess!

Må gott!

Husse

Vet inte om jag ska känna lycka över att äntligen ha blivit av med den eller om jag mest ska känna sympati för den nye ägaren. I vilket fall som helst så är det gjort och "bytt är bytt" o "kommer aldrig mer tillbaka". När Husse åkte till jobbet i lördags så körde han ju så klart sin fina Volvo 945. Bilen inköpt för en ringa summa, men helvete vad den har kostat mig stålar efter det.... Så fort bilen kommit tillbaka från en reparation så har något nytt problem dykt upp. Har varje gång tänkt att nu måste det ha varit det sista felet som fanns att laga, men icke sa Nicke. När jag i fredags drog till jobbet så kände jag plötsligt att bilen drog rätt rejält till vänster.... Tyckte även att det kändes som om bilen vobblade lite mer än vanligt och en liten oro började spira i den späda hundförarkroppen.

Hade ingen lust att stå mitt på motorvägen med en bil som sagt upp sitt kontrakt. Provade att bromsa lite för att känna vad som hände och jag lovar att något hände.... Från att ha dragit vänster så for den väl höger och nästan ut över en hög hög bro. När armar och ben korrigerat Volvons överraskande "moves" så krävdes det ny Deo under armhålorna för att jämna ut den vätskebalans som lämnat kroppen i just armhålans körtlar. När jag kom fram till jobbet så parkerade jag bilen med en rätt så less stil. Typ! Järnet in, tvärbroms, ut ur bilen och med arga ögon stirra på framdelen. (Antog att det var där felet satt). Tyckte det luktade brand och började känna lite på bilens däck. Felet verkade sitta i vänster framdäck eftersom där var varmt så in åt helvete....

Orkade inte ta tag i problemet utan var så pass skicklig att jag sköt upp det till efter nattpasset. Rätt smart att behöva ta tag i problemet då! När man är som tröttast! Bilen överraskade Husse med att gå som en klocka hela vägen hem, men beslutet var redan taget. Bilen skulle säljas!

Annonsen in på lördag eftermiddag och redan söndag så ringde dess blivande looser. Stackaren kom och tittade på vita faran och blev väl smått förälskad. Kan i och för sig förstå honom då jag såg vilken bil han färdats i hitintills. Han köpte bilen utan att blinka och som en fin liten avskedsgest så fick han även med ett gäng fina sommardäck på fälg.... Har inte hört av honom sen dess.... Får väl hoppas att han kom hem och inte slutade med att köra ut över samma höga bro som jag var på väg att göra....

Nu ska Husse spara lite pengar och sedan köpa sig en fin bil igen...

Innan dess så är det dock dags att hämta hund igen. Ingen är väl överraskad över just det eftersom det är typ den åttonde hunden jag testar nu. Även denna ska va ett litet monster och enligt ägaren så klarar hon inte av honom på grund av hans entusiasm och livsglädje.... Hunden är förtestad av en polis och skall enligt honom vara extraordinär.... Har jag hört det förut?

I morgon åker jag på utflykt och tittar på honom. Passar han in i Husses zoo så ska jag hämta honom vecka 10. Innan dess är det ju sportlov och då tänkte Husse njuta utan ny hund. Planen är att Husse ska leka i snön, åka snowboard för första gången och kanske till och med dricka en öl....

För er som undrar lite om hunden jag ska hämta så är han 14 månader och självklart av rasen Schäfer. Hans far är polishund i Västerås och modern kommer från en kennel som heter Working Hero. Bara namnet gör ju att man får vibbar om att det kan bli bra.... I morgon får ni en rapport...

Må gott!

Husse

God morgon kära kropp! Vaknar med ett smile på läpparna eftersom det är lite av min favorit dag Denna dag är nämligen hockeydag och då ett morgonpass mellan 07.00-08.00. Reser mig ur sängen, sträcker ut och inser att det inte är sängen som knakar utan mina knän.... Några spamsiska hopp senare så är kroppen igång och Husse ålar ned för trappan och klär sig i den svettiga stassen som kallas hockeyställ. Även Arek verkar glad över att vi är uppe tidigt och i stället för att överlämna morgonrasten till lilla mattis, så är Husse så snäll att han vandrar ut för att ta hand om sin egen hund.... Arek meddelar grannarna via skall att livet just nu är glass o ballonger, och att alla därute, vakna som sovandes, bör underrättas om att den gamle är glad...

Efter en timmes kamp på skridskorna så är öron och näsa något småfrusna. Järnet hem igen för att åla sig ned i ett varmt bad och på så sätt tina upp en kiropraktors drömkropp. Efter en 15-20 minuters återhämtning så är det dags att kasta sig in Statens kläder och dra i väg för att träda i tjänst. Förmånen som Husse bjudits på i dag är att, på skattebetalarnas bekostnad, få möjligheten att proffessionelt idrotta, bada och sedan träna hund. Än en gång! Tack alla ni som sköter era inbetalningar till Statens konton. Ni finansierar min hälsa och välmående och det får ni tillbaka påfallande ofta i en så kallad rapporteftergift ute på gatan. För ju bättre Husse mår i kropp o själ - desto mer förlåtande blir han när ni gjort ett ringa fel i trafiken.....

Dagen var en så kallade träningsdag där Husse ej skulle behöva fånga tjuvar utan endast träna sin gamla hund. Det visade sig emellertid att Husse i stort sett var ensam hundförare i tjänst i hela Stora Stadens län. Trots detta hann Husse till en början leka lite med Arek och då i form av vapensök, vindmarkering och ett par spår. Allt gick kanon tills polisradion meddelade att Husses lek för skattebetalarnas pengar var över. Nu skulle momsen in och detta genom att team Arek/Husse skulle spåra upp ett par misstänkta biltjuvar. Innan vi hann dit så meddelade dock poliserna på plats att detta var ett ärende av enkel karaktär och någon besserwisser från Hundenheten ej var önskvärd på platsen.... Tack för det! Teamet styrde åter mot hundarnas lekplats, men innan vi hann dit så krockade en bil i ett sjukhusgarage. Föraren hade dammat in sin stiliga bil rakt in i en stolpe. Därefter klivit ur, uppträtt förvirrat, sparkat på sin bil för att därefter försöka köra från platsen. Problemet med detta var att mannen dragit i sin handbroms i maxläge och att bilen därför skrek av nåd när föraren misshandlade gas o koppling i kombination med leken med handbromsen. Föraren lämnade sin bil och försvann i okänd rikting.... Problemet var att det nu började bildas en ansenlig kö av bilar bakom den förvirrade bildrullen....

När teamet från hundenheten kom dit så fanns ju självklart ett vittne. Problemet var att hundekipaget var tvungna att skriva på händelsen och att grunden för detta är att ha ett block o en penna. Efter att även hundföraren uppträtt förvirrat en stund så kunde dock anmälningsupptagningen påbörjas.

Blocket i vänster hand, pennan i höger och sedan ett antal förvirrade frågor till vittnet för att klarlägga händelseförloppet. Vad händer då? Jo! Plötsligt hörs en kraftig smäll! BAM! Innan Husse riktigt har fattat vad som hänt så blir vänsterarmen helt jävla förlamad. Blocket faller till marken och vittnet tar sin hand över sin mun och skriker på hjälp. Strax efter blir även den drabbade varse om vad som hänt eftersom CP knölen i armbågen meddelar att Husse numera är att anses som halvt förlamad.....

What the fuck! En bilförare, typ 95 år, hade kört bil i sin egen lilla värld. Ej upptäckt att det stod en liten polis mitt i gatan utan i stället mosat hundföraren med sin fina bil. När informationen från CP knölen nått hjärnan så blev reaktionen dock snabb. Reptilhjärnan grep in och Husse löpte, halvt förlamad, efter den skabbiga Volvon. Efter ett par fina högerkrokar i bakluckan så stannade våldsmannen. Nu sa Husses hjärna att det var läge att slita ut föraren, lägga ned honom på marken och sätta på handbojorna så dj-vla hårt att det inte ens skulle gå att öppna dom med nyckel.

När dörren öppnades och jag såg att mannen var närmare 100 år så försvann all ilska. Mannen undanbad sig all kontakt med en arg hundförare, men bad efter ett tag om ursäkt för att han mosat en av Staten utsedd hjälte. Ursäkten godtogs och muttrandes kunde jag fortsätta med min viktiga anmälningsupptagning. Tänkte att det nog inte var så farligt, men si det är inte heller helt bra.... Nu efter ett par dagar så säger vänster arm att den vill vila....

Vad hände då med galningen som krockat, lämnat sin bil, sparkat, spottat och fräst då? Jo! Han hittade vi på avdelningen där man föder barn. Det visade sig att han nu var på väg att bli far och att all stress o press gjort att han kört rakt in i stolpen..... I all förvirring, förväntan och oro så hade allt det andra kommit utav bara farten....

Team Arek/Husse drog tillbaka till dressyrplatsen. Där blev det en långpromenad och en god fika. Vi sammanfattade dagen med att vi har det gryyyyyyymmmmmt bra.....

Må gott!

Husse

Du o jag Schakalen! Vi har det bra vi! Eller hur? Nu när vi åter är ensamma och typ alla vi känner jobbar eftersom dom är att anses som vanliga människor, så passar det ju grymt bra att använda tiden till att träna. Eftersom väder o vind, snö och is och inte minst träning av unghund har förhindrat Areks fortbildning så var det i dag dags att ta tag i dessa bitar. Tittade in i agendan och kom fram till att förmiddagen skulle användas till spår på hårt underlag. Geten var den som var utvald och tanken var att göra korta spår på hårt/fruset underlag. Attributen att användas var enkla. Dessa var:

1 Spårläggare Husse
2 Spårslut i form av litet föremål
3 Spårlina
4 Klicker samt tillhörande belöning (Boll)
5 Polishund

Punkterna 1-4 föll ut till belåtenhet och följde Husses upplagda plan. Punkten 5, 9 årig Schäfer med ca 250 gripna tjuvar och erfarenhet som få avvek dock från handlingsplanen. Problembilden verkade vara följande:

Informationen om att uppdraget gällde hårda spår verkade ej ha nått fram till den så kallade hjärnan. Polishunden nosade och nosade, men verkade inte finna något av värde. Husse, med tillhörande attribut och belöning, blev lite ansträngd av uppträdandet varvid blodådrorna i höjd med tinningen höll på att sprängas. Den trubbnosige kämpade på och på något jävla sätt tog han sig fram till slutet och då Husse klickade ut honom så ramlade poletten ned. Klicker = belöning! Belöning = kul! Nästa spår så var den ludne het som en varm spishäll. Nosen jobbade febrilt, men nu låg koncentrationen i stället på klickerljudet. Så för varje steg Husse tog så trodde den Alzeimersdrabbade polishunden att det vankades belöning. Efter ett jävla hattande fram och tillbaka så fann Arek även det slutet.... Spår nummer tre följde ungefär samma mönster som innan och Husse började mer och mer tvivla på ursprungsvargens kapacitet. Ingen idé att hänga läpp utan vi drog vidare i en skön promenad i stället....

Geten uppskattar en solig promenad och visar det genom små glada hopp, skall och kraftigt viftande på svansen. Tack vare det väder som varit så är ju ofta promenadstråken att klassas som glansis. Så även den plats där vi var. Geten har ju fyra ben och en svans att parera bensvepen med, men trots detta så bjöd han på ett par sköna steppnummer längs gågatan....

Husse, med sina trasiga ljumskar, stapplade fram i små korta pygmésteg för att undvika platt fall. Ljumskarna är inte att leka med och tack vare dess smärta så har Husse felbelastad sina höfter så att även dessa skriker om nåd. Trots alla krämpor så går det ju inte att undvika att ta fart och åka halkåkning när man ser en fin stor frusen vattenpöl. Tog fart med mina sportiga tennisskor och gled ut på den öppna ytan i god fart. Väl därute och utom egen kontroll så börjar isen att spricka....

I stället för att helt enkelt stå kvar och då riskera att trampa ned i det ca 0.5 cm djupa vattnet så bestämmer sig Husse att trotsa kroppens signaler och då i stället försöka "sprida ut" tyngdpunkten. Och på så sätt inte trampa igenom och blöta ned fotsulan på skon.... Att sprida ut kroppstyngden i detta läge innebär ju att benen går isär i en så kallade "split" alt "spagath". För bilar som passerade förbi på vägen intill så kan jag gissa att det såg ut som om VM laget i gymnastik övade inför medaljfinalen. Verkligheten var mer smärtsam ändå eftersom Husse i vanliga fall är att anses som mycket stel....

Efter att, ofrivilligt, ha doppat pungen i marken, så kunde jag falla vänster och rulla ut på säker mark. Den säkra marken innebar ju såklart en viss risk för att rulla i hundskit, men det var en fara jag var beredd att ta. När kropp och själ hittat sin balans igen så tog vi i stället och gick ut på ängen. Bort från all is..... Shit! Kan bara gissa hur mycket sjukhusens ortopedavdelningar har att göra i tider som dessa....

Som avslutning lade jag ett spår på fältet. Massa vinklar och vändningar. Nu visade Schakalen i alla fall att han inte glömt bort hur all spårning går till. Vi får hoppas att alla flynde banditer väljer att springa ut i skogen eller på ängarna. Annars kommer vi aldrig mer att gripa någon....

Må gott!

Husse

Livet har återgått till det normala. Vårat nytillskott, Svarten, visade sig vara mer tam än vild och efter prövningar och tester så fick han vända åter till Försvaret. Den Svarte saknade tillräckligt med kamp och visade lite brister i miljöer så det blev inte riktigt bra.... Så från att ha haft fullt upp med att hålla reda på nytillskottet så slipper vi nu allt ansvar utan glider runt i glass o ballonglandet med den gamle Schakalen. Det som jag kan sakna är att få åka å träna varje dag så som jag kunde göra med Cruse. Arek kan ju allt så det känns lite "overkill" att hänga i dressyrhallen hela dagarna även om Gammelgeten nog uppskattar den aktiviteten oxå.

Jag o Geten har ju jobbat tre helgkvällar nu och även där har det varit katastrof. Så lite att göra att jag fick känslan att min polisradio ballat ur alternativt att jag transporterats ut till en stad i fantasilandet där brott ej belönas. När det är så där lugnt så suger det att sitta still i polisbilen utan chans att idka hjältedåd. Som en bonus i eländet så har det ta mig f-n regnat varenda pass åxo, så Husse har väl inte direkt studsat ur bilen för att ta en liten spontanpromenad heller. Näe! I stället har jag och Geten roat oss med att träna lite knark och vapensök. Geten är ju besatt och dominerar ju arenan när sådana tillfällen bjuds.

För att inte Schakalens urinblåsa skulle explodera så var vi ju även tvungna att rasta en sväng. För att göra promenaderna lite roligare så åkte vi till en träningsanläggning där man i vanliga fall körde Agility. Tog med mig min lilla ponny, Arek, och lät honom prova lite av dom tillbehör som arenan hade att erbjuda. Min gode vän var inte sen att pröva sakerna och då med lite olika resultat:

Balansplankan: Full fart ut på den hala plankan och då helt ovetande om att den var utformad för att vicka när man nådde halvvägs. Lagomt överraskad föll geten av. Nervöst slickandes runt munnen fick han göra omprov och här kunde man se att ålder och erfarenhet är en fördel. Detta då Geten nu tog det avsevärt lugnare och i stället stapplade över till andra sidan.....

Hopp över hinder: Ett moment som Arek kände igen. Hoppen anpassade för små, små hundar alternativt ålderstigna Schäferhundar. Arek fann stort nöje i dom små kaninhoppen och belönade sig själv med att slita upp ett avloppsrör för att kampa med... Efter viss förvirring, yrsel och trolig träningsvärk så hade den stele i alla fall passerat förbi alla dom utställda hoppen.

Serpentinen: Uppställda pinnar som i en slalombana. Slalombanan byggd för blixtsnabba små hundar av typen Border Collie. Nu äntrade en tandlös, åldrig, höftfels och spondylosstinn hårboll den banan. Här kunde man se att typen av idrott tilltalade Arek eftersom han for runt i slalombanan med smidighet och snabbhet som en värsta unghund. När yrseln lagt sig så drog han upp nästa avloppsledning och firade sitt fina Agilitytest med kamp och bitlekar.

Avslutningsvis fanns en ställning med ett bildäck i. Meningen var nog att hunden ska hoppa igenom däcket och därefter inkassera berättigade applåder. Avstod detta med risken för att den halvfete Arek skulle fastna i däcket. Ville bespara honom förnedringen att som livsfarlig polishund få begära biträde med att åla sig ur sin ofrivilliga gömma....

Tror ändå att Arek uppskattade rastningsrundan. Inte som att fånga, bita och förnedra kriminella, men ändock som ett trevligt avbrott....

Må gott!

Husse

Husse lever ju inte bara ett liv i Statens tjänst utan vandrar i bland runt som en vanlig människa. Husse lämnar i bland dressyrplatsen, polisgaraget och mörkrets vrå för att ta sig rollen som en vanlig far. Rollen innebär även att sköta motion och fotbollskunskap för grabbar som nu fyller 14 år. För alla er som har barn i den åldern så vet ni att kropparna, rösterna och så även motoriken ändras. För att bygga upp dessa framtidsmän är vi därför två coacher varav en är att anses som pedagog medans den andre mer säger vad han tycker.... Pedagogen är dock påfallande ofta ute och reser varvid den opedagogiske i bland känt sig ensam i sin roll som tränare.....

- Tills nu! Har inte sett vilken resurs han varit tidigare, men har nu fått insikt om hur godmodig, hjälpsam och humoristisk kille jag haft till min hjälp. Hjälptränaren har ju i stort sett alltid varit med, men jag har inte tänkt på vilken viktig roll han haft. Nu ramlade poletten ned under gårdagens löpträning. Då kunde Husse från distans se vilket enormt arbete, glädje och engagemang han bjuder på. Mitt i all proffessionell uppbyggnadsträning från hjälptränaren så smyger han även in ett och annat hyss med humoristiskt inslag.

Löpträningen i går var ingen undantag. Först ut en 3 km runda i ett mycket kuperat spår. I sin iver att få vara sist, mittemellan och framförallt först så ylar, skäller och vallar han runt tonåringarna. Springer grabbarna 3 km så springer väl han minst 5 km för att hålla ordning på alla löptyper i spåret. Självklart pratar vi om min fyrbente vän, Schakalen. Med sitt glada sätt hjälper han till i uppförsbackarna, bromsar upp dom i nedförsluten och hinner däremellan även lägga en och annan kabel samt lukta på tikfläckar.

När grabbarna sedan pustar o frustar när Husse tvingar dom att köra styrke/konditionslöpningar så är han även där och puschar på dom. Han är med i starten, joggar med och skäller glatt i mitten och avslutar med att vara med när dom når målet vid spurten. I bland står han bara mitt i banan och är typ helt i vägen. Allt för att grabbarna ska hålla koncentrationen under hela träningen. Missar tonåringarna detta så snubblar dom garanterat på den tandlöse och faller platt till marken..... Blir någon för trött och sätter sig ned så är han direkt där för att sno deras vantar.....

Har aldrig förstått vilken resurs han är, men nu när jag observerade pajasen från håll så titulerar jag honom till "förste hjälptränare".

Även den nye, Svarten, har fått vara med. Han är ju bara prao så hans dagar är lite tuffare. Svarten härdas med att vå dra runt mammorna i spåret. I varje uppförslut bildar dom släptåg och så får den unge släpa upp dom för backen. Att döma av Svartens andhämtning så är nog hans träningspass inte att leka med... När han fått fast anställning så ändras förstås hans anställningsvillkor och även han får delta i grabbarnas träning....

Den dagen väntar vi spänt på...

Må gott!

Husse