SMÄRTA....
Mattis fick bli bytet som försvann ut i skogen. Hon fick 10 minuters försprång innan juckartiken selades på i spårlinan. Upptaget var lite så där engagerat, men hon tuffade iväg upp längs med skogsstigarna. Stannade och luktade lite på några tuvor och buskar innan hon ånyo drog vidare med sträckt lina. Efter hand så märkte väl även nykomlingen att vi kom närmare det vi spårade och då blev det väl åka utav.... Kände direkt att om jag tappade linan så skulle inte Kimbah stanna och kontrollera var ankaret tagit vägen utan hon drog väl på så in åt helvete.... Flög över stock och sten och plötsligt var vi framme. Lek och stoj i skogen och Kimbah var så glad....
Under natten som varit så gled även Arek ut i verkligheten för att skipa rättvisa och trygghet. En lördagskväll i ghettot borde väl innebära ett antal jobb, men när klockan slagit 24 och radion fortfarande var knäpptyst så infann sig ett visst missnöje i polisbilen. Plötsligt bröts dock tystnaden av en frejdig biljakt och när Husse anlände till stopplatsen så saknades föraren varvid uppdraget gick över till K9 ´s stolthet "Arek".
Arek var het som en brinnande kamin. Den gamle slet ut Husse i mörka skogen och då kändes det inte som om jag var den unge i patrullen för f-n vad jag fegade och bromsade för att slippa få ännu en kvist i ögat. Höll ändå på att slå ihjäl mig där jag drogs runt och finalen i skogen blev väl när Arek körde ett fritt-fall ned för ett berg. Håller man spårlinan hårt i handen så är det ju inte så att man hinner släppa när marken försvinner utan det var bara att åka med... Vi överlevde med ett antal blåmärken och jakten gick ut över gator och torg. Arek spårade grymt bra, men tyvärr förlorade vi matchen efter en längre jakt. Spåret blev för svårt att reda ut, men jag var ändå grymt nöjd över hundens insats. När adrenalinen började lägga sig så gjorde sig ju denna resas skador att göra sig påmind.... I sjukhusjournalen skriver vi nu in ett bättre blåmärke på smalbenet samt två stickor i varsin tumme. Låter ju larvigt med en sticka i tummen, men helvete vad ont det gör. Kan knappt hålla i ratten... Känner mig gammal, men kunde lugna mig med att det troligen skulle bli mer eftersom det var några timmar kvar av natten.
Mycket riktigt! Stort bråk i ett centrum. Man önskade hund dit för att skingra pöbeln och uppdraget gick till den halte hunden och hans vän hypokondrikern. Arek älskar dessa uppdrag och han gjorde väl ingen besviken. Utfall hit och dit för att om möjligt få sig en smakbit. Efter ett antal utfall så hade bråket lugnat sig och Arek kunde ta tag i andra viktiga saker. Typ öl! Kom på honom med att tömma en halvdrucken burk med starköl innan han observerade den fina fontänen mitt i centrum. Nu visade han tydligt hur bra, eller obra, han ser eftersom fontänen var värsta fienden.... Höll på att skratta i hjäl mig när tysken försökte reda ut hur pass farlig den där fontänen var....
En av bråkstakarna hade inte lärt sig läxan utan anlände åter till platsen så där lagom dryg. Areks uppdrag blev att förmå mannen att ånyo lämna arenan och uppdraget togs på stort allvar. Ville inte låta Arek bita mannen, men eftersom han ändå vägrade gå så var jag ju tvungen att hjälpa honom med det och då lite fysiskt... Med en hund som bet runt som om han fått rabies i vänstra handen och den högra handen knuffandes på mannen så haltade vi i riktning ut från centrum.... Då bestämde sig Arek för att göra ett sista försök att få tidig frukost. Problemet var bara att han ser ju så djävla dåligt så det bar sig ju inte bättre än att krokodilen bet Husse i handen....
Förlamningen har inte släppt än.... Men det brukar ju sägas att det som inte dödar -det härdar så jag får väl se positivt på nattens händelse ändå....
Må gott!
Husse
SPÄCKAT SCHEMA...
Har förstått av kommentarerna att ni uppfattat Husse med familj och animaliska medboenden såsom saknade i bloggvärlden. Ber om ursäkt för uppehållet, men när det drar sig mot vår och sommar så blir liksom schemat något mer späckat och innehållsrikt.
Eftersom Husse med familj lever i en värld av idrott så upptar det en väldigt stor del av vår tid. Eller vad sägs om träningar 4 dagar i veckan samt matcher två dagar i veckan? Däremellan måste ju Husse föda sin familj genom att jobba och tjäna pengar. För att kunna göra det så måste han ju även ha en fyrbent medhjälpare för att säkra familjens inkomst, berömmelse och fortlevnad.... För att få just inkomstbiten att fungera så läggs rätt stor del av övrig tid alltså till att träna hund...
En av Husses söner har ju nått en aktningsvärd ålder av 15 år oxå. Det gör ju att pubertetsynglet vill visa att han har bondegener i blodet och då självklart åka moped. För er som har kids i samma ålder så vet ni ju om att det är lika komplicerat och dyrt att ta moppekort som det är att lära sig köra bil. Helvete vad dyrt det är....
För att spara in lite kontanter så har ju Husse offrat lite av sin dyrbara tid till att hjälpa tonårsaset att behärska sin gängliga kropp under mopedfärd. Det gick bra tills vi lät mattis prova den tvåhjuliga leksaken. Den skenande kvinnan demolerade kåporna genom att försöka vinna tvekampen mot den sten som legat där sedan urtiden... Självklart vann nu stenen, men mattis klarade sig undan skäll genom att darra lite på underläppen och tvinga fram en tår.... Går ju inte att skälla då!!!!
Om nu någon har intresse så kan jag ju säga att livet rullar på som vanligt i övrigt. Vi vinner lite matcher mot buset och då genom att Arek spårar upp och utdelar straff på plats. Under ett av dessa spår skenade vildhästen Arek genom mörka skogen i jakt på en flyende yngling. Här märktes det f-n inte att han är gammal och håglös för helvete vad han sprintade mellan tallar och granar. Slutade inte bättre än att ankaret i linan (Husse) penetrerade ögat med en pinne. Försökte bromsa upp Arek eftersom pinnen satt kvar i ögat och stack rakt ut och på så sätt störde synfältet... Den lomhörde hårbollen sket väl fullständigt i att Husse skrek ut sin smärta för han drog vidare i jakt på kött. Några 100 meter längre fram ekade plötsligt skallet och jag förstod att jakten var slut. Medans Arek lekte med sitt nyfunna byte så kunde Husse passa på att bända loss stocken som stack ut från ögat.... Genom det friska ögat kunde Husse se att pinnen satt så att den såg ut som Pinockios näsa när han ljuger.... Blev nästan skelögd när jag skulle försöka se början och slutet på pinnen...
Förstod att vård var en lämplig åtgärd och eftersom jag bor i en storstad så såg jag inga problem med att finna nödvändig ögondoktor för kontroll huruvida det skulle bli emaljöga i framtiden eller om Husses blåga ögon skulle få leva vidare.... Fel av mig! Under tre dagar och nätter försökte Husse finna vård, men upptäckte att enda sättet att få hjälp snabbt var typ om du kom med ögat i en medhavd kasse.... Nåja! Efter 3 dagar kunde jag se på ögat igen och efter en vecka var ögat som nytt igen....
Arvtagerskan då? Ja helvete! Hon ger mig gråa hår, håglösa ögon, tom blick varvat med lyckorus. Ena dagen är hon helt okay för att sedan bryta ned Husse totalt med sina egenheter. Tack vare Husses något impulsiva sätt så har ägaren till Kimbah satt ned foten och kräver nu hunden tillbaka... Kan förstå henne till fullo eftersom Husse uppträtt som om han har två personligheter. Sorry Carmensita! Husse har ADHD och då blir det ofta så här.... Tack ändå för att jag fått låna lilla prinsessan....
Problemet som har varit är att Kimbah behöver mycket mer tid för att om möjligt bli polishund. Detta är väl inget problem i sig, men nu har Areks kropp berättat att hans tid snart är över. Hårbollen går på dubbla doser smärtlindring och är ändå inte riktigt pigg. Hans ena höft har hakat upp sig ett par gånger vilket gjort att den fastnat och han därför ej har kunnat röra sig... Inte bra!
Kimbah går tillbaks till sin ägarinna inom ett par veckor och då startar jakten på en ny hund. Denna gång måste den vara testat och klar för annars räcker inte tiden till. Min önskan är att få en hund med mycket stort spårintresse, stora motorer och en stor arbetskapacitet. Får väl kanske nöja mig med att få vara kvar på jobbet. Gissar att mina chefer och arbetskamrater börjar att tvivla på Husses dressyrkunskaper....
Den som lever får se!
Må gott!
Husse
ATT UMGÅS MED HUND...
I bland, typ väldigt ofta, så skulle jag vilja ha förmågan att ha någon form av verbal kommunikation med mina hundar. Det skulle definitivt underlätta i jobbet, men framförallt så skulle det vara rätt kul att få en inblick i hur trångt det är mellan ögonen på dom fyrbenta. Vad är det som gör att dom uppskattar en träpinne, en blöt gammal handske eller njutningen över att få dissekrera en gammal ölburk? Just nu sitter arvtagerskan och tittar med tom blick mot dom upphängda ballongerna efter barnkalaset. Om hon bara slängt en blick hade jag väl inte undrat, men nu har hon stirrat ut dom i ett par minuter.... Hmmm! Får nog aldrig svar. I övrigt har veckoslutet varit rätt normalt för att vara hos familjen zoo. Några små saker som brutit ramarna för det normala har väl hänt och då bland annat:
Motionsträningen: Kimbah och jag har cyklat en del och till en början var hon väl inte helimponerad över Husses initativ, men det har ändrat sig rejält. Kimbah gillar att springa och är väl smått kär i cykelns framhjul och cykelljus. Hon har fått lära sig den hårda vägen och då hur ett snurrande däck känns mot undersidan av käken. Skam den som ger sig eftersom hon i lördags provsmakade framhjulet igen. Denna gång petade jag undan henne med vänsterbenet och då överraskade tigerungen Husse med att vända sin kärlek från däcket och i riktning mot benet. Över och underkäken satt fint i vaden varvid Husse skrek och vobblade till. Hönan nu framför däcket varvid trafikolyckan var oundviklig. Som tur var cyklade vi på gräset varvid dom fysiska skadorna var klart begränsade, men ack vilket stukat självförtroende hos föraren till cykeln... - Hundjävel!
På eftermiddagen njöt vi i stället av en biltur. Från håll ser då Husse hur en mötande bil tappar framdäcket. Bilen, som var mycket fin och exklusiv, fortsatte köra trots att föraren måste ha reagerat på att han blev omkörd av ett däck. Husse hjälpsam och blinkade med helljuset för att få föraren att minimera skadorna på sin fina bil. Mr blind och döv fortsatte köra i god fart trots att bilen lutade som ett sjunkande skepp samt att gnistorna från hjulupphängningen sprutade lika tydligt som ett övertänd hus i mörker.... Började skratta och kunde f-n inte sluta. Inget är väl som skadeglädjen va? Undrar om föraren skrattar lika gott när han får fakturan från verkstaden? He! He! He!
Kimbah och Arek njuter av en rasttur medans Husse är viktig i sin fina polisuniform. Pratar högjlutt i mobilen för att visa allmänheten att vi både kan gå och prata samtidigt som vi kan ha roligt. Husse har mobilen i höger hand och vänster arm hållandes i baksidan av poliskopplet. Mycket avkopplad fotpatrull när Kimbah ställer sig i vägen för vänster bens pendel. Husse dock akrobatisk och lyckas lyfta vänster ben över den lilla tiken. Tiken verkar ha bestämt sig för att röra sig och gör så varvid Husses balansgång tar en helt annan vändning. Stöttebenet som nu var på väg för att ta emot rörelsen landade ånyo på Kimbahs rygg och så låg man där igen... Husse föll i leran och mobilen vidare ned i vattenpölen.... Fuck! Ville skrika och jaga hundjäveln, men visste ju att Svenne Banan skulle ta snabbtåget direkt till polisstationen för att anmäla djurplågarpolisen. Bara att lägga band på ilskan, plocka upp förnedringen från marken och därefter skaka vätan ur mobilen. Men min tur så ligger väl hela skiten utlagt på You Tube nu....
Vi gör ju inte bara katastrof utan till och från lyckas vi ju även med huvudsysslan. I dag blev Geten med förare kallade till ett spårjobb. En kvinna med dödslängtan hade petat i sig lite för mycket tabletter och därefter skubbat i väg när polis och ambulans önskade rädda henne från den planerade resan.... Areks uppdrag blev att spåra upp och rädda den sjukvårdsbehövande kvinnan, men platsen var inte att leka med. Fullt med folk och rätt så tuff terräng att bemästra och till en början såg Arek dement ut där han stod i sin spårlina. Hans min uppvisade bara tomhet och ett tag vart jag osäker på om jag dragit med unghunden ut i stället för Arek. Efter ett tag vaknade Schakalen till liv och började att nosa sig framåt. Efter lite kämpande längs gräsmattor, gångvägar, berksknallar och bilvägar så meddelade en patrull att ett vittne sett kvinnan i en offentlig lokal... Det visade sig att vi var typ 100 meter från den lokalen så då visste jag ju att vi var på rätt väg. När jag så tittar upp så visar det sig att kvinnan stod mitt framför oss varvid vinsten var ett faktum...
Ett hyfsat spårjobb i en tuff miljö. Än kan gammelhunden....
Må nu gott!
Husse
KOMA....
Teamet kom ju hem från träningslägret med något stukat självförtroende. Ledningen önskade lämna tillbaka prinsessan, men Husse vägde för och emot under det ljuvliga första badet i badkaret efter hemkomsten. Kom på att jag ju faktiskt gillar hönan även har stor tilltro till dom underverk hon skall prestera efter att hon tagit över efter Stora Stadens Stolthet Arek.
Talade ljudligt om att jag var vuxen nog att hantera ett beslut som detta och efter gråt och tandagnisslan så fick Husse sin vilja fram. Prinsessan skall alltså få fortsätta sin utbildning och lite prestige står det ju allt på spel. Nu gillar ju jag att tävla så man kan väl säga att det är ledningen mot Husse i en duell som går ut på att Kimbah skall håva in bus vad det lider....
Efter den anspänning och kraftbortfall det tog, att som konflikträdd och kappvändare, tvingas ta sig ton så blev ju Husse självklart sjuk. Hostig, febrig och allmänt vek. Det manliga beteendet fortgick under en vecka och träningen med Kimbah blev väl inte riktigt som det var tänkt. Kände dock i slutet av veckan att vindarna började vända och att Husse troligen inom snar framtid skulle vara helt frisk igen....
Det gick åt helvete! När Husse vaknade upp så fanns inget annat än pingislungor, segt snor och en hjärna som kändes som om den höll på att tvinga sig förbi skallbenet. Bacillen hade gjort ett omfall och i stället för att anfalla en ny kropp så blev den bekväm och stannade kvar. Sista dagarna har Husse varit i total koma. Vill bara sova.... En som inte vill detta är prinsessan. Hon saknar helt empati och så fort Husse söker stöd hos John Blund på soffan så är hon där och slickar och buffar i ansiktet. Har därför känt mig tvingad att motarbeta kroppens signaler om att få vila och har då fått oväntad hjälp....
Grannens barn! 4 o 5 år är dom glansigt klädda barnen. Klädda i fina klänningar, diadem, dansskor samt allsköns tingeltangel i form av armband och ringar. Demondressörerna har hjälpt Husse med inlärning av passiv markering. Uppgifterna för hundarna har varit lite annorlunda. Bland annat så skulle dom finna och markera en vitsippa, armband och en stor fotboll. Kimbah ung och oförstörd var väl den som anammade leken bäst. Arek mest förvirrad eftersom fotbollen han skulle finna syntes lika väl som ett höghus i öknen. Blomman även den en överraskning då man klart märkte på Geten att den luktade människa, men att föremålet ej fanns noterad i träningsbanken....
Har som tur är varit ledig hela veckan. Hade inte pallat att jobba eftersom kroppen skriker om att få vila. Hoppas på att morgondagen bjuder på lite ljusning vad gäller friskvården. Annars kommer Kimbah börja käka upp husets möbler och övriga inventarier...
Må gott!
Husse
HON HAR JU ANLAG...
Kimbah har visat sig uppskatta en fika på altanen lika mycket som Husse och Arek vilket ju är ett stort plus. Hönan har även tydligt visat att hon uppskattar leken på tomten. Den tolkningen har jag gjort eftersom det är ett helvete att få in henne samt att hon bryr sig noll om Husse lämnar och går in i huset. Hönan myser bara vidare på tomten och då oftast i sällskap med jamaren, Arek och grannens barn. När man upptäcker våren så gör man ju även små erfarenheter. Dom dåliga tar man med sig och försöker att aldrig göra om medans dom goda erfarenheterna oftast kan vara värda att upprepa.
Kimbah har gjort en upptäckt där jaktinstinkten tydligen överväger det obehag vinsten innebär. Att se detta flygfä styra runt i cyberrymden på ett minst sagt vobblande vis gör att jaktinstinkten kopplar ur närminnet och kopplingen till erfarenhetsbanken. Eftersom den fyrbenta arvtagerskan rör sig bra mer smidigt än den AIK färgade retstickan så hägrar ju jaktvinsten i stort sett varje gång. När så leksaken är ifångad så slår minnet åter till och man kan tydligt se på prinsessan att hon åter minns... Den roliga, men ack så otrevliga leksaken, tituleras i fablernas värld för Humla. Så fin, så rolig att jaga - men fy vad den bränns....
När Kimbah har fått tag i Humlan, smakat på den så spottas den snabbt ut. Ögonen rullar runt när hon sitter där och åter stirrar på den numera blöta humlan som vinglar iväg med ett ilkset och förnärmat surrande...
Skrev ju tidigare att vi skulle börja med att träna in passiv markering på lilla tiken. Det innebär att hon skall lägga sig fint när hon anträffar ett föremål som luktar människa. Föremålet skall då helst ligga mellan hennes framben. Började ju lite lätt för någon månad sedan, men gick ju kraftigt in i väggen. Den taktiken jag använde då gick ju käpprätt åt helvete och dom som tittade på måste ju ha fått kraftiga skratt-anfall av att se den cirkus som pågick...
Fick tips av uppfödaren på hur man kunde göra på ett enklare sätt. Borde ha gjort som hon sa eftersom det är en mycket vis kvinna, men tyvärr har jag fått med mig följande handikapp från födseln:
Jag är man!
Jag är envis!
Vill klara allt själv!
Bakar du ihop en tårta av dom tre ingredienserna så kan du ge dig f-n på att du får en hel del problem i livet. Bestämde mig så klart för att köra en alldeles egen inlärning av passiv markering eftersom jag lider av just dom tre sakerna. Men trot eller ej. Det går kanoooooonbraaaa. Inlärningen går så himla bra och Kimbah verkar ta till sig alla mina goda knep... High-five Kimbah!
Det gick så himla bra att jag bestämde mig för att visa grannens små skitungar hur fantastisk Husse är på att träna hund. Dom små trollbarnen radade upp sig för att bedöma resultatet och då vet ju alla så klart hur det gick. Pajashunden klarade inte pressen utan det slutade ju med att K9 valpens vassaste jävla tänder satt klockrent i mjukdelarna på Husses fot. Fråga mig inte hur det gick till, men barnen älskade smärtdansen som bjöds på tomtområdet. Tror kanske inte att barnens mödrar uppskattar Husses svordomar, men gjort är gjort. Gatans barn fick väl öron stora som elefanter när dom hörde Husse rabla haranger om hur in i hel-te ont det gjorde att bli biten av en varg...
Nåja! Förr eller senare hade dom ju fått höra dom orden ändå...
Må gott!
Husse