POLISHUNDEN AREK

Helvete! Strålande sol, varmt o mysigt samt jakten på den perfekta solbrännan. Låter väl kanon, men fick idag erfara riskerna med vår och sommar. Då pratar jag inte om riskerna för hudcancer, getingstick eller obehaget av att snudda ett häststängsel med el i. Näe! Pratar om fiendens fiende nummer ett, huggormen. Dom kallblodiga jävlarna sägs ju ha börjat vakna till liv och idag blev jag väl varse om rovdjurets hunger efter att få sätta två vassa gaddar i hundenhetens spädaste vader....

Lovade kamratligt att lägga ett skogsspår och valde ju självklart då den terräng som var snöfri och soligt inbjudande. Målet var att gå 500 meter och där gömma ett antal apporter och slutleksak. Gick ut ett par meter med solen i ögonen och kom att tänka på att jag ju faktiskt har ett ganska behagligt jobb. Kopplade inte direkt samman det prasslande ljudet nedanför mig med akut fara, men nyfiken som man är så tittade jag ju i alla fall nedåt.... AHHHH! Prasslet visade sig vara en svart jävla huggorm och av storleken att döma så hade den ju viss skicklighet i att skaffa föda. Det sägs ju att ormarna är skygga och vill fly, men den här jävla kungskobran gick ju till anfall. I vansinnestakt anföll den sitt chockade byte, men som tur var så var avståndet oss emellan drygt en meter....

Människan har ju två lägen när dom utsätts för LIVSFARA. Ett: Att stanna och slåss för sitt liv. Två: Fly för livet. Sprider alltid ut att Stora Stadens hjälte stannar för att slåss, men helvete vad fel jag hade. Med höga knälyft försvann tuffingen (Husse) ut mot säkerheten. Stannade på säkert avstånd och tackade Gud för att jag lyckats fly. Bestämde mig för att lägga spåret på andra sidan skogen och då på grund av att den delen var snöbelagd och ormfri.... Från säkert håll tog jag ändock hämnd genom att krama en stor snöboll och kraftfullt dra den mot sista kända ormpositionen.... Ormjävel!

Inte nog med detta! När jag lagt klart spåret och kom gåendes ut mot ängen och då i riktning mot dressyrplanen så väntade nästa roliga överraskning. Övriga i arbetslaget bjöd på en liten kul grej genom att skicka turlagets elakaste hund i riktning mot den lilla hundföraren. Avstånd ca 200 meter och jag trodde först att dom tränade återkallanden. När jag ser hur gruppen står bakåtlutade med händerna i brösthöjd så förstår jag att dom skickat hunden för att slakta.... Hunden dom skickat hatar Husse! Såg efter ett tag att han hade munkorg vilket ju kändes lite bättre eftersom jag förstod att jag bara skulle få ett par krossade revben och pungbrock i stället för att dö på fältet.

Hjärtat slog så fort att det inte gick att avgöra om det var 0 slag eller 250 slag i minuten. Bestämde mig för att spela coool eftersom jag ville att enheten skulle minnas mig som lite småtuff och inte en som grät stora tårar och ropade efter mamma. När 45 kg hund kom rusande i 50 km i timmen och då med morr från magen så beordrade Stora Stadens hjälte den aggressive hunden med ett SIIIIITTTTT! Hunden taktade in, men fortfarande med morr som lät som från en avgrund. Såg dock att hundjäveln blev lite konfunderad varvid jag även klämde i med ett "fot-kommando". Vargen blev nu helt jävla ställd och visade i stället riktigt goda kunskaper i linförhet. Hoppade in vid sidan varvid jag kunde lämna av hunden hos den rättmätige ägaren utan att ha blivit slaktad... Roliga grabbar va?

Kimbah då? Vi har tränat hela veckan och jag tycker det går mycket bra. Instruktörerna dock inte helt övertygade än utan tycker Kimbah är lite tunn i kamp m.m. Husse dock mycket nöjd och jag tror verkligen hon kommer växa på sig och axla Areks skyddsmantel. Även spåret går mycket bra så jag är grymt nöjd just nu... Mer rapporter följer.... Om ett par veckor drar vi på träningsläger i Östhammar. Då åker bara jag och prinsessan och det ska bli riiiiktiiigt kul....

Må gott!

Husse