POLISHUNDEN AREK

27 grader varmt och jag kommer på mig själv med att gnälla över min varma klädsel. Fotsvettsriktiga kängor, fettförbrännande täta uniformsbyxor och en djävligt varm pikétröja. Även smått missnöjd över hur mycket skit jag bär i bältet, men slår bort den tanken eftersom samtliga barn i skolålder finner utrustningen tuff och häftig. Tittar sedan snett nedåt och förstår att det finns fän som har det värre än Husse. Hårbollen till tjänstehund har ju stora svårigheter med att lätta på sin klädsel så att jag gnäller kändes smått drygt sett till situtationen.....

Passet gick ut på att finna skugga, äta glass och fika. En sådan här varm dag så är sällan vår enhet speciellt efterfrågad eftersom ingen jävel orkar hitta på bus. Men som för att kontrollera att Husses svettkörtlar ej torkat ihop så uppstod plötsligt ett behov av team Arek o Husse. En dement man hade kommit ifrån sin hustru (alternativt flytt från) och traskat rakt ut i terrängen. Händelsen utspelades två timmar innan vi kom dit och platsen visade sig vara en idyll för badgäster. Fina klippor, små badstränder samt mängder av skog i fall man önskade fly från vattenlek.

Farbrorn, 88 år gammal, var dement, led av allsköns sjukdomar och skulle gå lika illa som en krabba på land. Lilla frun uppgav att hon vet i f-n vad som flugit i honom då han spatserade ut i djungeln, men att han troligen inte orkat längre än ett par hundra meter. Hundehetens uppdrag blev att söka av skogsterrängen efter den flyende farbrorn. Redan efter 100 meter så ångrade Husse sitt val av att ha underställströja under pikétröjan samt valet att bära 3 radioapparater i bältet. Området var belamrat av badgäster så spåra var till en början inte att tänka på....

Efter samtal med badgäster framkom det att flera sett en gammal man bärandes på stol och väska. Man fann honom lite malplacerad eftersom han var så sjukt gammal och gick som om han var ringaren i Notre Dame. Man uppskattade hans försprång gentemot Husse till ca en timme och då hade jag ändå gått i ca 1 km. Efter två km traskande i tuff terräng längs med en liten stig, klippor och snårskog så fanns inga fler att fråga. GPS en visade att någon väg inte var att tänka på inom överskådlig sträcka vilket fick Husse att tvivla lite på om farbrorn inte vänt åter.....

Medans Husse granskade GPS en och lade upp en taktik så hade Arek tagit ut sin av facket godkända paus. Arek hade smitit ut i havet och lekte och stojade nu för sig själv. Eftersom han simmar lika illa som en aborre utan fenor så var jag något orolig för att behöva hoppa i och rädda honom. Trots värmen så är ju Husse att anses som en badkruka...

Efter tjat och hot kom den lilla håriga fisken tillbaka och vi kunde fortsätta vår jakt på farbrorn. Farbrorn som högst skulle kunna ta sig ett par hundra meter, men som nu troligen gått i ett par km. Nu kom vi fram till ett stängsel som ledde ända ned till vattnet. Den andra delen fortsatte ända upp till stora vägen och dit var det typ 500 meter. Hjärnan sa att farbrorn omöjligt kunde ha passerat i vattenlinjen eftersom det endast var passage via hala stenblock ute i vattnet. Arek ville ändå förbi så jag tänkte väl att jag hänger på....

Halkade runt, men var till slut åter uppe på torra land. Nu syntes det dock tydligt att Arek spårade något. Kopplade på honom linan och så bar det av. Eftersom det var så jävla varmt sprang jag med i stället för att hålla i linan vilket fick till följd att Husses lydnad över Arek fick testas ordentligt.... Hundjäveln sprang på med sina fyra ben medans Husse snubblade efter och svettades som en klimakteriekossa.... Det märktes tydligt på Arek att vi närmade oss det vi spårade. Han vände ut på höga klippor och sedan åter in i skogen. Vidare ned på stenblock och åter ut i skogen. Arek stannade till och nosade länge på ett klippblock vilket visar att någon suttit där en stund.

Vi kom ned till strandkanten igen och kom då fram till ett högt berg. Enda vägen förbi var upp och jag tvingades lyfta och knuffa Arek för att han skulle komma upp. Han var intensiv och Husse förstod att vi nu var mycket nära. När även den medelålders hundföraren anlänt upp på berget så hörde jag Arek skälla..... Shit! Bara han inte biter nu!!!

Tittade ned från det höga berget och upptäckte en gammal farbror som låg fast mellan ett par klippblock. Gubben hade med sig sin stora väska och sin Brassestol, men satt i övrigt fast som i ett skruvstäd. Arek satt så fint en bit därifrån och skällde an.... Husse grymt stolt över sin hund, men kom på att gubben kanske behövde hjälp. Gubben, av modell svenskt stål, meddelade att han satt där han satt och att han var vilse......

Fanns inte en chans att vi skulle ta oss tillbaka dom tre km som vi nu gått. Berget runt om oss talade även om att vi knappt skulle ta oss därifrån ens. Som av en gåva från Gud så kom en liten motorbåt puttrandes på havet. Husse kapade båten och förklarade att båten var rekvirerad för räddningsinsats och detta i lagens namn. Folket i båten vågade ju inte neka detta efter att ha sett Husses desperata kropp stå och vinka mitt ute in the middle of nowhere.... Innan vi fått ned gubben i båten så hade halva Husse badat, gubben fallit på en sten och Arek nästan anfallit hundarna i räddarnas båt. Ja herregud!

Till slut stod Husse ensam kvar i klorofyllen. Nu återstod tre viktiga saker:

1 Pussa Arek sönder och samman.
2 Klättra tillbaka och gå samma väg vi kommit.
3 Låta Arek bada.

1 och 3 gick bra, med viss reservation för morrande under punkten 1. Punkten 2 tog en djävla tid och innefattade bland annat att jag fick hissa ned Arek för ett berg med hjälp av spårlinan. Shit vilket äventyr, men med vilket slut. Arek är fantastisk och utan honom hade jag gett upp sökandet på grund av terrängen och oddset för att gubben verkligen skulle ha gått där.

Thank you Arek!

Husse