POLISHUNDEN AREK

Målet för Gammelgeten med dagens träning var att köra lite spårupptagsträning, långspår, lydnad samt ett spår med några timmars liggtid. Drog till skogs i ny terräng och det visade sig även att det nog skulle bli lite fysisk träning inblandad i långspåret. Det var sjukt kuperat och andhämtningen var klart ansträngd när jag väl nått toppen. Hade med mig lite småapporter i form av en enkrona, två patroner samt en 2 centimeters läderbit. Planen var dels att träna uthållighet i spårningen samt nogrannhet vid apporter. Vinsten för den gode geten skulle vara en stunds kamplekar vid varje apport. Spåret blev endast en km långt enligt GPS en, men helvete vad svettig o andfådd Husse var efter att ha lagt ut spåret. Det gick ju nästan bara upp och ned. Ett tag kändes det som om jag hade behövt syrgas då topparna låg ovanför molnen.... Kände spontant så där ingen glädje över att behöva spåra spåret jag just lagt ut. Hade varit roligare att ge det till någon annan....

Lät spåret ligga en timme och när det väl var dags så formligen flög vi fram i spåret. Terrängen var ju rätt vidrig så fotlederna fick jobba rätt friskt. Geten missade första apporten, men var sedan säkerheten själv. Klickade ut honom då han lade sig ned och sedan lekte vi friskt en stund innan spårandet drog igång igen....

Vid ett tillfälle föll Husse, krampade och klickade på så sätt ut Geten trots att där ej fanns någon apport. Arek, som i vanliga fall ej verkar höra några kommandon, vände på en femöring när jag föll och klickade ur samtidigt.... Belöningen denna gång fick vara att se Husse åla sig upp ur buskaget jag nu låg i....

Måste säga att jag var jättenöjd med spårandet samt den fysiska träning vi nu båda fått. Eftersom fika ej stod på programmet idag så behövde jag ju inte smörja armhålorna med Deo heller. Vi kunde direkt gå ned till fotbollsplanen och i stället köra lite lekfull lydnad. Geten är hur kul som helst att träna med då han är väldigt på och alert.

Efter en promenad så la jag ut ett kortare spår och då med tanken att få lite längre liggtid. Hade som mål att vänta tre timmar, men min stressfyllda tillvaro gjorde att jag endast kunde hålla mig i två. Drog iväg och Arek var även denna gång klart laddad. Spårade i väg med god fart och intensitet. Hade gjort några vassa vinklar och kände glädje när Arek klarade dessa utan problem. Då hände det som så ofta händer, men som aldrig riktigt uppskattas...

Husses knä slog i en stor sten. Poff!!! Tre sekunder utan reaktion, men sedan kom smärtan. Smärtan gjorde mig illamående och jag ville skrika ut en massa könsord. Samtidigt förstod jag att detta skulle kunna inverka på Areks spårmotivation så jag bestämde mig för att köra en annan taktik. Jag lade ned Arek, även detta måste ju tränas, lade mig på marken och utstötte någon form av könsrelaterade gutalerala läten, men väldigt tyst. Efter att nästan ha kräkts av smärta och vrede så tittade jag på såret som nu uppenbarade sig på det beniga knät. Ca 0.3 mm skrapsår! Hur f-n kan ett så litet sår göra så himla ont. En tanke slog mig att jag skulle ta en sten och skrapa upp ett större märke. Allt för att få mer sympati hemma hos lilla sambon. Gjorde det inte i alla fall....

Vi spårade ut spåret, lekte en stund och satte oss sedan för att mysa lite i gräset. Kom då att tänka på hör sjukt bra jag och Arek har det. Kunde väl aldrig tro att jag skulle ha ett så bra jobb som jag har nu när jag började på polisen. Satt och flinade och tänkte på en av mina första dagar som polis. Kände mig ju som stålmannen i min uniform och var ju självklart ostoppbar och odödlig. Kontrollerade en bilförare i min hjälteroll när denne plötsligt vevade upp sitt fönster. Lilla Husses späda arm fastnade mellan dörr och fönster och superhjälten satt ohjälpligt fast.... I stället för en fast och klar blick, säkert uppträdande samt pondus så skrek den nye polismannen nu hjärtskärande och ynkligt. Samtidigt som han med den spretiga fria handen försynt knackade på bilrutan för att om möjligt få lite sympati....

Min nu klart överlägsne fiende nöjde sig inte med detta utan ville även förnedra den nye polismannen. Lade i en snabb växel och lät Husse träna löpning längs med gatan. Kändes som vi var upp i 80-90 km i timmen och att benen sprang lika fort som en seriefigur kan göra. Så fort gick det ju inte, men lite fick man väl sträcka ut.... Det gick till slut bra och jag kan inte låta bli att småskratta åt händelsen nu när jag och Arek sitter helt trygga i vår lilla skog....

Må gott!

Husse