VILKEN TYP ÄR DU?
Att rasta en hund är ju nödvändigt och oftast ganska rogivande kan jag tycka. Att få smita ut i naturen med en löst springandes hund som är fri att busa, nosa och vara småolydig är ju ganska härligt. Men när man väl möter någon annan så är det ju skönt att kunna kalla in sin hund och åtmindstonde få på denne ett koppel. Alla vi som har hund vet att det inte alltid lyckas med problematiken kring lydnad och koppel och detta ställer ju till ett antal trevliga/otrevliga möten ute i vildmarken.....
Jag vet ju själv att det på vissa platser och under vissa tider är lag på att ha sitt djur kopplat. Bryter ständigt denna regel då jag tycker att jag har grym kontroll på min Schakal. Kallar alltid in honom i god tid när jag möter någon, har honom sedan vid sidan då vi passerar och släpper honom sedan fri när vi passerat förbi. Det är en härlig känsla att ha sådan koll på sin hund när du möter folk o fä. Oftast får man uppskattande blickar och kommentarer och då känns ju all möda man lagt ned på lydnad och kontroll värd.....
I dag är det ju söndag! Söndag är vandrarens dag och alla helgens synder skall fotvandras bort. Det innebär fullt med folk som är ute och går och detta innebär ju en check av om lydnaden fortfarande fungerar. I dag tog vi en tur i vårt fina motionsspår och vi mötte ett antal vandrare med hund och utan hund. Här kan man ju tydligt se vilka som slarvat med allmänlydnaden och då framförallt vilka fina knep dom lagt sig till med för att klara promenaden ändå.....
Kvinnan med den bruna lilla hunden: Hon var den första vi stötte på och hon hade sin taktik klar. Vid möte med annan hund så drog hon sig ut till vänster om spåret. Där lindade hon kopplet runt midjan och ställde sig sedan bredbent för att hålla balansen under mötet. Vet inte varför eftersom hennes hund bara viftade på svansen och såg glad ut, men troligen har väl hennes fyrbenting bjudit henne på en åktur vid något tillfälle. Beredd var hon i alla fall....
Kvinnan med den svarta mellanstora hunden: Kikade oroligt runt varje kurva på spåret och när hon observerade Husse så sprang hon ifatt sin hund som stod som förstenad. Hunden var försedd med grön lång lina och kvinnan steppade från änden och ända fram till hunden. Steppandet var troligen för att hunden inte skulle kunna springa och möta Husse och Arek, men som jag såg det så var även detta onödigt då hennes hund stod som paralyserad.... Hon var i alla fall förberedd på möte och hade så att säga en säkringslina ifall hennes hund slarvade på inkallningen.... Här fanns även en tydlig oro i kvinnans ansikte innan hon fått kontroll på linan och därmed kontroll på sin hund....
Mannen med flexikopplet: Full koll på sin lilla hund. Här fanns kännedom om att hunden var trygg och ej hittade på konstiga saker. Jobbade säkert med kopplet vad gäller att hiva in linan vid möte med annan hund. Mannen verkade kunna uppskatta promenaden eftersom hunden jobbade försiktigt och trevande i 5 meterslinan. Här var det inga tokdrag och anfallsförsök utan lugnt och balanserat luktandes på blommorna....
Kvinnan med en alldeles för stark hund: Här finns ingen njutning i att rasta sin best utan bara en skräck för att möta någon under den nödvändiga rastrundan. Här fanns en nästan paranoid skräck att runda ett okänt hörn för då finns ingen möjlighet att säkra upp sin hund i ett fast föremål. Att hon skulle kunna hålla sin hund fanns inte ens på kartan. Henne mötte vi på en raksträcka vilket fick henne att hinna förbereda sig för mötet i god tid. Flyktbeteende ut i skogen och där vira kopplet två varv runt en stadig björk. Därefter invänta mötet och det förväntade utfallet från sin hund. Hon hade rätt! Hennes hund var stor och den var arg. Utfall mot Statens polishund, men som tur var utan lyckat resultat tack vare den stadiga björken... - Kan det vara kul att vara ute med en sån hund?
Den stolte hundägaren: Kvinnan som hade full koll på sin Schakal. På långt håll såg man tryggheten i hela ekipaget och man kunde till och med stanna och småprata om vilka fina hundar som nu var på promenad. Därefter lämnade ekipaget med en rakryggad mattis och en stolt hund med svansen fint uppe i vädret....
Den absolut värsta att möta är ändå den apatiske. I detta fall en kvinna med en stor hund. Även här finns en tro på att hundgodis skall rädda alla situationer, men när det ändå barkar hän och hon släpas med av sin hund så släpper hon kopplet. Från håll flinar hon och säger att det inte är någon fara eftersom hundarna alltid är snälla. - Hur f-n vet hon att min hund är snäll? Henne har vi mött flera gånger och två gånger har jag fått kicka bort hennes hund efter att han atackerat Stadens hjälte. Har verbalt talat om för damen vad jag tycker om hennes hundhållning, men det rinner av henne som vatten på en gås...
Stryparen: Den absolut roligaste att möta. På grund av tidigare erfarenheter från andra mer otrygga kommundelar, så har kvinnan lärt sig att fly är bättre än att slåss. Ålder på hunden är 10 år och matchvikten ca 1 kg. Taktiken när tänkt fara dyker upp är att dra upp hunden i kopplet. Stryptekniken är snabb och effektiv och hunden lyfts upp i strypkopplet och då uppskattningsvis i 100 km i timmen. Därefter 180 graders vändning och flykt i motsatt riktning.... Skitkul att se faktiskt....
Som sagt! Vi är många olika typer av hundägare och det är väl det som är tjusningen antar jag. Så länge det går bra och ingen blir skadad så är det väl ok, men det är ju bara en tidsfråga....
Vilken typ är du?
Må gott!
Husse
Hahaha, man vill väl gärna tro att man tillhör kategorin "den stolte hundägaren", men ibland får man kanske anledning att tänka om hehe...
Härlig blogg du har, skön inställning till hundlivet! =)
Du missade en: kvinnan som oroligt kikar runt varje kurva på spåret men som ändå har järnkoll på sin egen stjärna. Hon är aldrig riktigt säker på om de hon möter har samma koll på sina egna kräk (så hon måste skydda sin hund) eller om det är folk som har full koll på sitt underverk!
Ja, Ha Ha!!! Då kan du tänka dig mina känslor när man möter kvinna med stooor rottis i flexikoppel som gör utfall vare sig man har hund eller inte med sig :o.
Att promenera med sin hund ska vara lustfyllt.
Jag är typen med hellre 200% vardagslydnad än första pris på apellplan...
Beror på hur många jag har med på promenad. 1-2 Rak i ryggen, alla 4 brukar jag få säga till någon de ska va Tyst s 3 är sällan jag ute med.
Det absolut värsta som finns är få in en lös hund i min flocken. Hänt en del gånger med bitskador som följd. Sist var det en 15 årig tik som råka illa ut och blev biten, då var jag allt annat än glad. Fördelen med mina är att de inte springer fram till andra hundar men det finns ju katter och kaniner också! Sådant tycker de ok jaga i flock iaf. En o en är det inga problem. Ser jag någon ägare med hund som jag vet gör utfall brukar jag ta en annan väg eller gå åt sidan. Riskerar inget längre.
Den stolte hundägaren. Har full koll på min hund i 99,9% av fallen. Allt kan hända när man har djur.
//Magnus o lydiga Alma
Jag har som målsättning att jag ska bli den där rakryggade stolta mattisen som kan ha min hund lugnt och fint intill min sida som kan möta vilket annat trevligt ekipage som helst för ett kort meningsutbyte utan att tredje världskriget utbryter nere runt fötterna. Det är bara att hoppas på att framtida weimiz-valp och jag kan finna det samarbetet och nå det målet.
Jag avskyr folk som släpper sina jyckar med kommentaren "den är snäll". Lika så frågorna "är det en hane eller tik" alternativt "men löper den eftersom de inte får leka med varandra"
Jag tillhör de som inte tycker att "min hund" ska leka med varenda jycke den möter och det spelar väl ingen roll vilket kön hunden har.
Jag är den stolte husseägaren.
Tar in husse som grymtar och mullrar om att det faktiskt är jag som ska anpassa mig till hans felvalda spår. Men bara man håller sig rätt nära där han vill och sen tittar med trosyldig visst var jag duktig blick så kan jag vigga en frolic av honom.
Vad nu den typen kallas
Hmmm... Jag vet inte riktigt vilken kategori jag ska vara i ärligt talat. Jag har faktiskt full koll på mina hundar. Där jag går i skogen så finns det trevliga råddjur, harar, renar älgar och travhästar. Det finns också björn men tack o lov så har vi inte hittat den.
Men jag möter som aldrig någon människa med hund. Jo! Vi möter orienterare också! Dom förvirrar sig in i "våran" skog. Hundarna har inte förstått att man kan jaga dessa som syns i skogen. Dom bryr sig helt enkelt inte. frvirrad Men på MH och MT så jagar dom glatt en trasa?
Nåja. Möter man hundar på promenaden nära hemmet så vill den yngsta förmedla lite osäkerhet. Den äldre är tyst. Vi har lärt oss att sätta oss ner och kika på dom förbipasserande. Om jag skulle misslyckas se de mötande i tid så kan den yngste springa fram skällandes för att bixtsnabbt återvända till mig. Men det händer allt mer sällan. Tack o lov. För DET är PINSAMT!
nu har jag inte hund själv längre då det är oschysst i min minimala lägenhet. Men vid rastning av familjens hundar så tillhör jag typen som öppnar ytterdörren och släper ut dem (ingen inhägnad) de påtalar uppmärksamheten när de vill komma in igen. Finns vissa fördelar för hundar som bor på gård ;0)
Jag tillhör dom som undviker skogen på helgerna då kreti och pleti har en tendens att befinna sig överallt, för övrigt går vi rakt ut i blåbärsriset vilkert ger bästa motion för både matte och hund.
Jag känner igen typerna du beskriver, å så är det matten som går med en golden och en köttbulle i handen, när dom kommer hem har hunden inte ens märkt att den varit ute en h hela fokuset på köttbullen. (sorgligt)
Tillhör den gruppen som totalt tröttnat på att allas hundar måste bete sig som idioter vid möten i skogen. Alla mina går lösa i skogen, får vi möte skickar jag helt enkelt ut alla hundarna i skogen och kommenderar spontan platsliggning 2-5 meter från stigen. Där står jag lugnt och väntar tills mötande hund passerat, finns tid över till artighetsutbyte om de så skulle önska medans mina ligger plats i lugn och ro.
Du glömde typen med sin hund, oftast retrievertyp, som pladask kastar sig ner på marken medans husse/matte bara står där och flinar dumt. I sista minuten kommer denna retrieverhund att slänga sig upp för luftattack ELLER för att leka.
Den andra typen liknar ovanstående, och låter helt enkelt sin hund stå och stirra. Ägaren står kvar och väntar på att hunden ska stirra klart, jobbigt när hunden stirrar i avsikt att starta hundslagsmål.
Söndagspromenaderna är verkligen värst!
Man vill ju gärna räkna sig till den stolte, rakryggade hundägaren med grym lydnad...
Men faktiskt kommer min ALLTID på inkallning iaf.
Kan vara riktigt roande att iakttaga alla dessa hundägare med diverse metoder. Husse beskriver dom alldeles lysande.
Men...
Eftersom jag också tillhör kategorin som alltid har hunden lös får man ju en del "skit" kastad på sig, trots bra lydnad.
HATAR att behöva försvara-förklara mig, varför jag inte har hunden kopplad trots det j..la koppeltvånget! Man vet ju att man gör fel! så jobbigt!
Allra helst hatar jag dom som bara tokskriker åt en utan någon som helst förvarning. Dom som minsann kan lagen o.s.v. Det är som att bli verbalt misshandlad.
Man vill ju inte vara så barnslig att det slutar med att man ber dom dra åt helv..e varje gång....
Tips på hur man ska handeta dessa äckliga individer?