POLISHUNDEN AREK

På jakt efter den perfekta granen. Liten, tunn och gärna ett par decimeter från stigen. Anträffas den och då med rätt odör och doft, ja då väljer Geten garanterat den för att släppa ut nummer två. Problemet sista dagarna för åldringen har varit att nummer två har bråkat lite under utförandet. Man kan sammanfatta den krummes problem med att säga att han verkar vara något hård i magen.... Att på ålderns höst behöva sitta med darrande ben, kropp som en märla och nästan spränga venerna i huvudet för att få ut nödvändigt gods, ja det tar på krafterna....

Min gode vän har haft lite strul med avloppet och han springer som en liten spaningssoldat på jakt efter dom perfekta ställena för att avlämna sitt intag. Jägaren är klart störd över sitt problem, men nu under sista dagarna tycker jag mig sett en förbättring. Han blir så att säga i bättre harmoni när alla system fungerar. Trots bieffekterna av att äta så är den ludne lika ivrig när det vankas jobb ändå. Under passet sist så var vi uppe långt, långt norrut för att om möjligt binda en mordbrännare till dennes brott.

Brandplatsen var så att säga smittad eftersom det myllrade av poliser och räddningtjänst där. Ändock önskade man biträde av hundpatrull för att om möjligt lösa ärendet. När vi äntligen anlände till platsen så visade Schakalen prov på sin fina olydnad igen. Har perfekt lydnad på honom under fridagarna, men när det vankas jobb så vet den hale jäveln att han äger scenen helt....

Ut med ett skall ur bakluckan och då i sin iver att rädda mänskligheten. Kommando "fot" från Husse skulle i min skola innebära att han gled in till vänster om mitt späda ben. Målet med detta var att imponera på poliskvinnan som nu gjorde mig sällskap samt att slippa få brandmännen att fly platsen i panik.

"Fot" i Areks värld innebar inte samma sak utan han for iväg in på brandplatsen och fram till alla brandmän. Efter sedvanligt örfilsslag över nacken så hade vi dock kontakt igen och kunde promenera mot brottsplatsen och dess väntande spår. Hade inga förhoppningar om att få något spår eftersom platsen var mycket frekventerad av folk samt att det nu gått ganska så lång tid sedan branden startat. Ändock skulle vi göra ett försök och yttre befälet på platsen la lite extra press på Husses flaskformade axlar genom att meddela följande:

Den förra hundföraren som var här spårade ända fram till gärningsmannens dörr!

Jippie! Tänkte jag, men höll humöret glatt ändå. Arek jobbade hårt innanför avspärrningen för att reda ut all vittring som nu fanns där. Direkt utanför avspärrningen tog han upp ett spår som ledde längs med gångvägar och ut till en bilväg. Här bytte Arek riktning och drog vidare ut i en vägkorsning. Nu blev det svårt! Schakalen förstod detta och ville vika ned sig. Visade att han var klar och att han ämnade gå till bilen. Eftersom jag hade en aspirant med mig så ville inte Husse ge upp utan kommenderade min falske vän att ånyo söka spår. Låg som en sportbil försökte han, hittade inget och ville gå till bilen igen, försökte igen. Till slut hade hans yrande med spårlinan gjort att Husse och den manlige aspiranten fastnat i varandra. Det såg ut som dessa två machomän nu ämnade kyssa varandra.... Båda fick panik och efter lite dans så var vi fria igen.... Nu verkade Arek ha hittat ett spår igen och drog vidare längs med vägen. Strax därefter vek han in på en lång uppfart och spårade sedan fram till en dörr....

Jag meddelade att vi på något jävla sätt hamnat vid just denna dörr och att spåret nu nått sin ände. Aspiranten var jublande glad och meddelade att det var på denna adress den misstänkte gärningsmannen skulle bo... Efter lite beslutsfattande på hög nivå så fick den tändsticksglade mannen följa med till fängelset...

Faktiskt bra jobbat av min ludne vän. Det bästa var att han fortsatte spåra trots att jag satte press på honom. Tidigare har han ju vikt ned sig totalt och dragit som en skjuten kula mot polisbilen. Sent ska syndaren vakna... Det kanske är Alzheimern som gjort att han glömt bort att vi haft problem i sådana lägen förut...

Må nu gott!

Husse