POLISHUNDEN AREK

Lördag, soligt och varmt väder och inga åtaganden. Låter som en perfekt hundträningsdag. Man kan ju inte träna varje dag för även en fyrbenting kräver ju lite återhämtning. Utmaningen från "The Legend" kom därför som en skänk från ovan... Har ju nämnt tidigare att jag är lite av en tävlingsmänniska. Jag har dock inte ens en promille av The Legends vinnarskalle utan har ju en egenhet som gör att jag kan vara nöjd med en väl utförd insats. - Det har inte han.....

Utmaningen bestod i att spela golf och på programmet stod 9 hålsbanan. En fin bana där man får räkna med ca 2.5 timmars speltid för dessa hål. Kan tillägga att The Legend är riktig golfspelare och har ett ansenligt lågt handikapp i detta lustfyllda spel. Själv funderar jag på att ta golfkort, men får än så länge bara hänga med när man kör så kallad "Pay and play".

Som en bonus så tog The Legend även med sig en golfkamrat med lika lågt handikapp som han själv hade. Planen verkade vara välregisserad och välplanerad och då med målet att fullkomligt neutralisera Husse... Stressade ut mot arenan och kom på att jag inte hållt i en klubba sedan förra året.... Kände att jag blev lite nervös i magen samtidigt som kroppens muskler drog i hop sig lite. För er som lirat lite golf så vet ni ju att detta inte är till någon fördel....

Första hålet: The Legend, Husse, Husses sambo och kamraten uppradade. Samtliga gjorde hyfsade utslag och bäst var nog The Legend. Eftersom jag fått en hyfsad träff så började stelheten släppa inför slag nummer två. Tog ut en lämplig klubba, som av någon outgrundlig anledning är sned längst ned, och påbörjade inspelet. Såg målbilden av att hamna på green och då helst av allt så nära hålet som möljigt. Blev därför lite ställd när bollen vek 90 grader höger, ven förbi sambons ansikte och hamnade i en sandhög utanför banan.... Shit!!!! 3 slag efter redan på första hålet. Nu förstod jag att förnedringen skulle bli total... The Legends minspel visade inte på sorg utan mer på riktigt mycket nöjdhet.....

Upphämtningen: Redan nästa hål var man back in buisniss som det heter på engelska. Slagen började sitta samtidigt som The Legend gjorde sitt bästa för att knacka tillbaka jordekorrarna i sina markhål. Studsbollarna hamnade snett och vint och nu var rollerna ombytta. The Legends minspel visade på smärta medans Husses leende visade på hånfullhet.

Ingen tävling här inte....

När vi nått sista hålet så var The Legend redan slagen. Själv ledde jag med ett slag över den andra proffsspelaren och sambon var inget hot. Inte efter 10 slag ut i skogen på näst sista hålet. He! He! He! Har ju dock haft ledningen förut och fått kraftig gummiarm. Detta påmindes jag om inför utslaget kan jag säga.... Utslaget gick åt helvete, men jag kom ändå inom räckhåll för att kunna vinna. Motståndaren gjorde ett lika sunkigt slag varvid jag kände vinnarglädjen stiga. Efter mitt inspel så hade förutsättningarna ånyo ändrats eftersom jag nu låg i sanden. Motståndarens inspel däremot höll värdsklass och hans sista putt var på typ 30 cm.

Nu krävdes ett mirakelinspel om det skulle bli oavgjort. Och vad hände! Jo Tiger Woods slog till och lade bollen inom 20 cm från hålet. Nu skulle det bli oavjgort om jag satt bollen och vem missar från 20 cm?

Kände hur gummiarmen började komma och då jag slog putten så kände jag direkt att jag var rökt.... - Hur fan kunde jag missa? Lättnadens skratt från motståndaren kom som ett slag i ansiktet. Kom ju trots allt tvåa så efter en kopp kaffe så kändes det ju rätt bra ändå... Efter typ 10 minuter till - då jag kunde hånle ett vinnarleende mot The Legend - ja då var ju allt plötsligt perfekt....

Nu är ju inte vinna allt...

Må gott!

Husse