POLISHUNDEN AREK

Teamet kom ju hem från träningslägret med något stukat självförtroende. Ledningen önskade lämna tillbaka prinsessan, men Husse vägde för och emot under det ljuvliga första badet i badkaret efter hemkomsten. Kom på att jag ju faktiskt gillar hönan även har stor tilltro till dom underverk hon skall prestera efter att hon tagit över efter Stora Stadens Stolthet Arek.

Talade ljudligt om att jag var vuxen nog att hantera ett beslut som detta och efter gråt och tandagnisslan så fick Husse sin vilja fram. Prinsessan skall alltså få fortsätta sin utbildning och lite prestige står det ju allt på spel. Nu gillar ju jag att tävla så man kan väl säga att det är ledningen mot Husse i en duell som går ut på att Kimbah skall håva in bus vad det lider....

Efter den anspänning och kraftbortfall det tog, att som konflikträdd och kappvändare, tvingas ta sig ton så blev ju Husse självklart sjuk. Hostig, febrig och allmänt vek. Det manliga beteendet fortgick under en vecka och träningen med Kimbah blev väl inte riktigt som det var tänkt. Kände dock i slutet av veckan att vindarna började vända och att Husse troligen inom snar framtid skulle vara helt frisk igen....

Det gick åt helvete! När Husse vaknade upp så fanns inget annat än pingislungor, segt snor och en hjärna som kändes som om den höll på att tvinga sig förbi skallbenet. Bacillen hade gjort ett omfall och i stället för att anfalla en ny kropp så blev den bekväm och stannade kvar. Sista dagarna har Husse varit i total koma. Vill bara sova.... En som inte vill detta är prinsessan. Hon saknar helt empati och så fort Husse söker stöd hos John Blund på soffan så är hon där och slickar och buffar i ansiktet. Har därför känt mig tvingad att motarbeta kroppens signaler om att få vila och har då fått oväntad hjälp....

Grannens barn! 4 o 5 år är dom glansigt klädda barnen. Klädda i fina klänningar, diadem, dansskor samt allsköns tingeltangel i form av armband och ringar. Demondressörerna har hjälpt Husse med inlärning av passiv markering. Uppgifterna för hundarna har varit lite annorlunda. Bland annat så skulle dom finna och markera en vitsippa, armband och en stor fotboll. Kimbah ung och oförstörd var väl den som anammade leken bäst. Arek mest förvirrad eftersom fotbollen han skulle finna syntes lika väl som ett höghus i öknen. Blomman även den en överraskning då man klart märkte på Geten att den luktade människa, men att föremålet ej fanns noterad i träningsbanken....

Har som tur är varit ledig hela veckan. Hade inte pallat att jobba eftersom kroppen skriker om att få vila. Hoppas på att morgondagen bjuder på lite ljusning vad gäller friskvården. Annars kommer Kimbah börja käka upp husets möbler och övriga inventarier...

Må gott!

Husse

Anti hundtjänst. Så brukar vi kalla de som är speciellt utbildade på att förvilla hund och hundförare i samband med en spårning efter person. Dessa personer är ofta specialutbildade militärer med bred kunskap om hur man gör hund och svanspilot osams om vilken väg den sökte tagit. Under helgen här så träffade Arek och hans Husse på två sådana personer som verkligen lämnat dubbla budskap huruvida man ville bli hittad eller om man ville få hundföraren att gå vilse....

Ingångsvärdena var följande:

Två barn, 5 och 7 år, kontaktade polisradion via nödnumret och meddelade att man gått vilse i skogen. Starttiden ca 1-2 timmar innan Stora Stadens hjältar anlände till platsen. Via telefon lät dom små Spetznazsoldaterna meddela att man gått ut från baksidan av bostad nummer 10 och att man sedan förvillat sig bort.... Arek tog direkt upp ett spår som ledde ut från tomtområdet och upp på en stor stig mot skogen. Arek vek vidare upp mot några stenar och där nosade han väl på varenda jävla molekyl som soldaterna lämnat efter sig. Min tolkning blev att grabbarna lekt en stund på denna plats innan man drog vidare.... Efter vad som kändes som en evighet så drog hårbollen vidare mot nästa bergsknalle och så återupprepades hela luktscenariot igen.... Den halte Tysken drog sedan vidare och nu var det plötsligt drag i linan. Fram till ett industriområde och ut på ett stort upplag med en stor sandhög mitt på.

Anti-hundtjänsten hade gjort ett gott jobb för nu fick Geten slita ont. Efter att ha analyserat den enorma sandhögen tills tungan hängde låååååånggggg så försökte han ånyo hitta spåret. Geten drog sig ut mot industriområdets vägnät och väl där ställde han sig för att pinka in sitt revir... Förstod att vi var i problem varvid vi fick kontakta Help-center, det vill säga som små soldaterna som var borta, för informationsinhämtning om var f-n dom gått efter sandhögen...

För alla er som försökt pumpa en 5 o 7 åring på sådan relevant info förstår oxå att det var mycket upp till teamet att tolka de fragment till info som piff o puff lämnat över telefon. Skogen runt om var enorm till skillnad från insatschefens tålamod. Han började misstro dreamteams spårförmåga vilket ju gav ett extra tillskott av frustration hos Husse.

Efter att Geten nu även gjort nummer två i industriområdet samt inmundigat lite snö från en driva så var det som att hårbollen fått upp ett spår igen. Geten drog vidare ut på en stor stig, över en stor korsning och in på en minimal stig. Nu var hunden het igen och Husse fick småspringa bak i linan. Stigen blev mindre och mindre, blötare och blötare och till slut fick man hoppa mellan dom vattenfyllda dikena. Geten hoppade över en bred bäck och drog en bra bit ut på ett kalhygge. Där var det stopp igen....

Anti-Hundtjänstens grej här var en låååång återgång och sedan hopp tillbaka över bäckjäveln. Därefter direkt höger vid bäckkanten och sedan rakt ut i världens pissigaste terräng. Nu var det mycket bra drag i linan och eftersom terrängen var så jääääävvlaaaaa usel så stöp väl gymnasten Husse i vattnet ett antal gånger. Precis som Anti-hundtjänsten förutspått så började Husse tvivla på Geten eftersom terrängen var så svår att en 5 och 7 åring omöjligen skulle ha kunnat ta sig fram där.....

Bestämde mig ändå för att lita på den som faktiskt har ett luktsinne varvid vi drog vidare rakt ut i djungeln. Insatschefen hade inte samma tilltro utan ville låta barnen gå mot polissirenens ljud. Husse smått irriterad och lät meddela att planen ej vunnit tilltro i demokratisk anda utan att hundjäveln faktiskt hade ett bra spår som man nog borde utarbeta först.... Husse vann och vi drog vidare ut mot okända X och Y kordinater. Stannade vid ett tillfälle, lade ned Arek och ropade ut barnens namn... Inte ett ljud till svar! Lät Arek spåra vidare och förstod att vi nog hade någon kilometer kvar att spåra eftersom ungarna inte svarat på Husses rop i skogen. Arek spårade vidare i en stor ring för att komma tillbaka på samma ställe där jag ropat fastän på höjden ovanför. Från håll syntes då vad jag hela tiden trott var två välutbildade vuxna soldater. Det var inga stora soldater utan två pyttesmå barn som stod och huttrade av kylan....

Hörde ni inte när jag ropade frågade jag?
- Jo!, sa 7 åringen.
- Men varför svarade ni inte då. Jag var ju precis nedanför berget här?
- Du ropade ju på Johan och jag heter ju Jonny sa den lilla huttrande grabben.

Shit! Ett par bokstäver fel och grabben tror att det även finns en Johan vilse i skogen. Tack vare GPS en så lyckades vi hitta tillbaka till en väg. Det enda jag tänkte på var hur det kunde ha gått om inte grabbarna haft en telefon och kunnat ringa efter hjälp. Inom en timme hade det varit mörkt ute och grabbarna var ju redan genomvåta och huttrandes av kyla. Uhhh! Ryser av obehag bara jag tänker på det....

Arek gjorde ett mycket bra jobb. Detta var troligtvis det krångligaste spårjobb vi haft på grund av flera faktorer.

Gammalt spår där grabbarna inte lämnat speciellt mycket vittring ifrån sig. Dom har stannat på flera ställen och lekt för att sedan gå vidare. Från skog ut på sand och asfalt för att sedan gå ut i skogen igen. När dom upptäckt att dom gått vilse så har man gjort svåra återgångar, avhopp och annat helsike att reda ut. Det svåraste var nog när dom återhoppat över bäcken och sedan direkt gått höger ut i skogen. Geten tog ju fart över bäcken och missade ju flera gånger det avhopp soldaterna gjort.

Slutet gott allting gott!

När vi skulle åka därifrån så kom gatans små prinsessor springandes. Husse fick skriva autografer och Arek fick en blomma och en kram. I bland är livet som hundförare suveränt....

Må gott!

Husse