POLISHUNDEN AREK

Träningsdag/arbetsdag för mig och geten. I går var vi ungefär en microsekund från att skaffa valp igen, men till slut så fick hjärnan nog med syre för att tänka till och sätta broms för spontanitet. Anledningen till att jag tackade nej var att jag inte vet hur länge Arek håller sin kropp under kontroll. Tycker själv att han har blivit gammal och aningen seg. Turbon hakar inte i lika snabbt och elegant som förut och det gör att jag inte vågar satsa på valp. Risken är ju då att jag står med en gammelhund, en valp och sedan ändå är tvungen att motta en unghund från farbror blå.

Och i dag hände det som jag fasat för. Under lek och lydnad så skulle geten belönas med en bit brandslang. "varsegod" var ordet för att han gjort det bra och därmed skulle belönas. Då han vände mot mig så skrek min vän till och haltade betänkligt. Tyvärr även höger ben vilket ju är den del av hans bräckliga kropp som är skörast. Skit!!!

Avbröt träningen och gick istället för att rasta av honom och se hur halt han var. Min fyrbente vän haltade inte nu, men man kunde ändå se att allt inte stod rätt till. Vi genomförde ett lätt spår och det gick bra, så även ett kort skogsspår. När min gode vän sedan fick vila lite så såg man rätt snart att han stelnade till. Är livrädd att det skall vara ryggen eller höften som nu sagt tack och adjö. Nu blir det koppelrastning/lugn och ro så får vi se om hoppet återkommer eller om det är dags för geten att gå i pension....

Trots det så var vi ju i tjänst. Tyvärr önskade man biträde eftersom en bil krockat och föraren avvikit springandes från platsen. Avståndet där vi var - till dit vi skulle, var uppskattningsvis en månfärd. Ja så lång kändes det att åka dit. Rakt ut i ingemansland längs med slingrande vägar. Min gissning var att den flyende skulle vara en bra bit från olycksplatsen innan vi var där vilket i sin tur skulle innebära ett långspår. Långspår var ju just det jag inte ville ha nu när geten var extra trasig i kroppen.

När jag anlände till olycksplatsen så hade ju räddningstjänsten varit där en bra stund. Dom hade dock skött sig exemplariskt och verkligen tänkt på att hunden skulle komma dit. Ambulans och akutbil hade börjat cirkla runt området för att försöka bromsa upp banditen vilket ju var riktigt bra. Bilen då! Jo den låg totalkvaddad ca 70 meter ut på en åker och föraren hade sprintat från platsen i god fart. Detta blodig och utan skor....

Jag och geten for fram till den position där man sett föraren sist och då vi sneglade upp mot skogsbrynet så syntes en man som gjorde sitt bästa för att gömma sig. Är man kraftigt på fyllan, chockad och blodig efter en olycka samt till viss del intresserad av räddningsarbetet. Ja då kanske man inte kopplar in alla tentakler till hjärnan. Den flyende såg inte ens att jag ålade ut geten ca 50 meter ifrån honom. När han väl såg det så var plötsligt alla säkringar hela och han förstod att kombinationen inga skor, kontra bitsk hund, inte gav så stora vinstchanser. Han gav upp och gick i stället över till att skylla bilfärden på osynliga mannen.... Det gick väl sådär! Arek bevisspårade hans bravader och säkerställde även att han inte gömt undan någon sprit i skogen. Detta för att mr bilförare inte skulle kunna hävda eftersupning och på så sätt gå fri....

En tanke slog mig lite snabbt där i skogen. Jag åkte till platsen i ca 220 km i timmen på vissa ställen. Vad hade hänt med lilla polisen och dennes hund om vi mött ratffyllan under vår färd fram. Tänk att frontalkrocka i 200!!!! Inte så bra va? Det gjorde mig lite extra förbannad på den nu ljugande fyllpåsen.... Nåja! Denna gång gick det bra och han kommer att få sitt straff.

Trots den fina fångsten så känns det just nu ändå deppigt på grund av getens skada. Hoppas det är bättre i morgon.... På tisdag måste jag nog uppsöka ledningen för att berätta om Areks hälsa. På så sätt få fart på anskaffningen av ny hund. Ve och fasa.... Denna dagen har jag fasat för....

Må gott!

Husse