POLISHUNDEN AREK

Husse och Amira leker lydnad på dressyrplanen och då vad vi tror i vår ensamhet. Ingång till fot, fritt följ, vänster/hägersvängar, sättanden, språngmarch, inkallning och läggande under gång. Allt går fint och Husse känner sig nöjd med att Dingon verkar tycka det är roligt... Avslutar med att ta leksaken och låtsas kasta den framåt. Gör bara rörelsen och då utan att kasta, men av oss två så är det bara en som fattar att leksaken aldrig flög iväg.... Amira skenar iväg över fältet och då i mycket god fart. Ropar tillbaks henne men någon form av kortslutning har skett...

Amira har nu fått för sig att jag kastat den lastbil som kör 500 meter bort på vägen och i riktning söderut. Ropar mer och mer paniksslagen för att få stopp på spånet som nu ska ingripa mot 24 ton lastbil. Först när jag ropat tre gånger och busvisslat i panik så hamnar alla facken rätt igen... Amira vänder åter och något mer kallsvettig men glad över att hon kom åter lämnar Husse arenan för att ta en fika....

Väl i fikarummet, som ligger intill dressyrplanen, så befinner sig flera hundförarindivider. Någon uttalar att lydnaden såg "trevlig" ut och riktar orden mot Husse.

Vet ni vad dom orden betyder? Att få höra att det såg trevligt ut betyder att lydnaden var mer än bra. Att få beröm inom vårat verk är lika sannorlikt som att vinna på Lotto. Vår art har otroligt svårt att ge positiv feed-back så fattar ni vad denna ordalydelse innebär... Typ succé på lydnadsplanen! Kul!

Denna dag befann sig även en av dom berömda instruktörsguruna på dressyrplatsen. Han ville se Amira spåra och erbjöd sig att lägga ett litet spår till hönan. Är ju väldigt nöjd med Amira och hennes potential, men när en sådan vandrande kunskapsbank ska granska - ja då ville ju tarmarna direkt gå till toan för att tömma sin nervositet.

Spåret var bara 20 minuter gammalt och förlagt till skogen. Amira tog direkt upp spåret och for ut i bra fart mot skogen. Flera vinklar men inget kunde lura Dingon. Nu närmade vi oss en asfaltväg och jag trodde så klart att vi missat slutet... Hundgurun instruerade den numera bleka Husse att släppa ut mer lina och låta hunden lösa spårningen själv. Kände mig som en jävla nybörjare men hade i alla fall vett att inte opponera mig och ifrågasätta. Amira spårade ut på asfalten - vek 90 grader vänster - och fortsatte spåra längs med vägen. En bit längre fram vek hon höger i ytterligare en 90 graders sväng och sedan en till vänster. Därefter några meters spårande och så den väntande leksaken som symboliserade slutet.... Fantastiskt. Amira - 12 månader - som aldrig spårat på asfalt - löste uppgiften galant. Så jävla nöjd med nakenhunden och hjälpen från hundgurun.

Senare under dagen så bjöd hon på ännu en uppvisning. I kraftig blåst löste hon ett grusspår som ledde över en stor plan och vidare upp på en grusväg. Därefter igenom en korsning och ut till nästa väg... HIGH FIVE AMIRA!

Hade även lagt ett litet skogsspår åt Amira och Arek ute i djungeln. Medans det låg och väntade lite så passade Husse på att rasta sina djur. Från ingenstans dök det då upp två hundar som var som hämtade från en tecknad äventyrsfilm. Den ena så sjukt jävla stor och den andra pytteliten. I sällskap kom dom springandes lösa och jag förbannade den ägare som inte kunde hålla mer koll på sina djur. Kollade runt om för att om möljigt upptäcka en mattis eller Husse men icke... Avståndet nu ca 20 meter och jättehunden tittade utforskande på oss. Arek var den som löste stiltjen genom att försöka dra igång lite action. Med ett skall hämtat långt ned från magtrakten så lät det som om han var stor som en isbjörn.... Dom två andra hundarna vände och drog åt andra hållet i god fart.

Kom på den eminenta idén att rädda dom två disneyhundarna från ödet att vandra runt i stora skogen. Satte in Dingon och blind-Arek i bilen. Tog mig mod att gå fram mot hundarnas David och Goliat. Jättehunden blev asglad över sällskap och kom skuttandes i god fart mot Husse. När han var framme vid mig så visade det sig att det inte skillde så där jättemycket i höjd mellan oss. Försökte rädda situationen med att säga sitt och ta fram korven som var ämnad för spårläggningen.... Jättehunden satte sig ned men satte även sin ena tass i bröstkorgen på den som bar korven... Var som att bli träffad av en karatespark från Superman och det var nog bara slumpen och överlevnadsinstinkten som gjorde att jag behöll mig själv i stående läge.... Hunden var inte elak - bara sjukt sugen på korv....

Lyckades fängsla upp hundarna med mina koppel och som en gåva från Gud så bar dom ett märke med ägarens telefonnummer. Efter ett tag kom en glad man i en liten golfbil. Han pratade bara engelska och det gick väl bra tills jag skulle fråga honom om han behövde låna mitt koppel... Vad fan heter koppel på engelska? Har inte kommit på det än....

Han behövde dock inget. Disneyhundarna sprang efter hans golfbil och dom försvann i horisonten. Ett lyckligt slut - precis som det ska vara i en bra film...

Må gott!

Husse