POLISHUNDEN AREK

Han skickade ett CV inför testet som arvtagare, men glömde notera vissa relevanta fakta i rutan för "övriga uppgifter". Den jag talar om är ju så klart Albinon från Närke. Har ju lagt ett jävla jobb på passgångaren och till slut så börjar ju faktiskt momenten sitta riktigt bra. Lydnaden går kanon och allmänlydnaden i samband med rastning känns även den fett nice. (Ungdomsslang i fall yngre läsare följer familjen zoo´s vardag)

 Det enda som strulat med den halvt utvecklingsstörde tysken har varit spåret. Till och från har han gjort det bra, men allt som oftast har det gått käpprakt åt pipan och Husse har inte varit i harmoni....

Eftersom spåret är en ack så viktig del i det så kallade hundförarjobbet så har jag lagt ett stort jobb på att öka motivation och engagemang, men utvecklingen har varit usel. Bestämde därför träff med huvudinstruktören för att diskutera Emos falska CV. Min tanke var att ånyo visa instruktörerna vilken usel spårhund passgångaren är och att min tanke var att skicka honom tillbaka till Örebro.

Intruktören la ett skogsspår med 90 gradersvinklar, svåra passager samt från skog och ut på äng. På ängen var en 90 graders vinkel samt även en spetsvinkel. Instruktören meddelade innan spåret vilka svårigheter vi skulle dyka på och min spontana reaktion var att Albinon nu var rökt som polishund. Inte en chans att han skulle klara dessa svårigheter när han knappt kunna ta upp ett spår innan.... Pussade den fule på nosen som i en adjögest innan han fick komma ut ur bilen och påbörja sitt sista spår inom Statlig tjänst. Som en extra bonus var det en upptagssträcka på ca 30 meter innan spåret gick ut. Emos uppgift var alltså att för det första hitta det spåret och sedan lösa alla svårigheter....Kände mig lika hoppfull som en backhoppare på väg ut för stupet och då precis upptäckt att skidorna lossnat....

Redan när lillschakalen fick komma ut ur bilen så var det smått tillt i huvudet. Emo hade fullt upp med att kolla in sin nya flock i form av insruktörer, spårguru samt nyfiken åskådare. Innan den lille fått ordning i fågelboet (huvudet) så såg han ut som ett ivrigt rådjur som försökte hålla ordning på alla sina bambis. När han väl körde igång så hade jag inga större förhoppningar, men hängde väl på i linan för att det i alla fall skulle se ut som vi var ett team.

PANG! Albinon kände plötsligt att här gick ut ett spår. Den fyrbente passgångaren drog till och med iväg med sträckt lina och bara det gjorde ju att Husse blev alldeles pirrig i magen. Bra drag i linan och självklart missade han den första 90 gradersvinkeln. Den falske hittade dock tillbaka igen och fortsatte spåra i god fart och koncentration. Igenom ett öppet staket och ut i skogen. Här låg en svårighet i form av att instruktören rundat en liten höjd och sedan korsat sitt eget spår. Emo drog iväg förbi höjden och verkade först fly ut mot vilda skogen. Strax kom han självmant tillbaka och hittade ånyo spåret som drog iväg i annan rikting än den som nu Husse stod i.

Nu var avståndet mellan Husse och Emo ansenligt och Husse ropade därför till spårhunden att stanna. Nix Pix! Inte en tendens till att all lydnadsträning skulle ha satt sig. Husse fick skena som en vildhäst i skogen för att hinna ifatt spårlinan. Vid typ 5 tillfällen så höll jag att få tag på den, men då gjorde passångaren ännu ett ryck som gjorde att Husse plockade luft i stället.... Sjätte försöket så var linan bärgad och då var vi nere vid fältet.....

Anledningen till att jag hann ifatt linan var att Emo markerat (åt upp) en liten apport som instruktören lagt ut. Trodde inte ens att han skulle kunna hitta en pansarvagn som spårslut, men nu anträffade han en miniatyrlik apport. Hanteringen av den var väl inte perfekt, men man får vara glad för det lilla.... Precis då spåret gick ut från skog till fält så var det en 90 graders vinkel igen. Emo tog den som om han var ett tåg som körde på räls. Vidare till den sista svårigheten. Det var en spetsvinkel och där blev det ju lite problem. Med lite hjälp så letade han sig dock tillbaka och spårade ut spåret och fram till den pyttelilla slutapporten. Apporten var inte större än en tumnagel, men Tysken kunde tydligen plötsligt hitta allt......

Husse tittade på instruktören! Instruktören tittade på Husse! Fem sekunders tystnad innan dom förväntade visdomsorden kom som ett slag i ansiktet från instruktören.

" Nu kanske Husse kan hålla käften, lasta in sin hund i bilen och fortsätta träna i stället för att uppta instruktörens dyrbara tid"

Lurifaxen från Närke lurade oss alla! När han spårar så där så finns det ju i alla fall hopp.....

Må nu gott!

Husse

P.S Har fått frågan om det är okay att länka till min sida. Det är helt okay. Vill någon läsa denna skit så är dom varmt välkomna.